Luthor

Jag ligger i en soffa i Adriks vardagsrum och kollar upp i taket. Jag behöver inte längre torka tårarna längre, de har nu slutat rinna. För vad har jag egentligen att gråta för? Hon är inte här, inte Adrik heller för den delen. Plus så är jag faktiskt lite för gammal för att börja bryta ut i gråt helt plötsligt. Specielt utan direkt andledning. En andledning? Behöver man egentligen en andledning för att bry sig? En andledning för att älska? En andledning för att hata? En andledning för att just känna sig som om sitt liv har gått i miljontals små bitar som sprids ut över världen och är nästan omöjliga att samla ihop igen, och sätta ihop igen. Ibland tänker jag på sådana konstiga saker som jag själv nästan inte förstår. Det är sådant som jag skriver ned. Gärna i min lilla svarta skrivbok com ligger längst ned i min skolväska. Den får ingen läsa, den är som en bit av mig. Den enda hela biten av mig just nu.


Jag undrar var Adrik stack, det sade han förstås inte till mig. Han hade väl inte tid att berätta, det hade han inte ofta. Det var nästan alltid jag som stod för snacket. Tänk innan allt det här dåraskapet så var det tvärtom. Adrik pratade alltid mest, jag hängde mest på och sade något ibland. Men jag var lycklig. Nu vet jag att lycka inte är självklart, den kan försvina som vinden för att sedan komma tillbaka. Eller inte tkomma tillbaka. Det berodde nog på var man själv gjorde. Just det, här kunde jag inte ligga längre . Jag lever ju fortfarande, även om det inte känns som det. Jag har ett hjärta som slår och ben som går. Jag kan överleva. Jag behöver bara ta nya steg. Adrik har lämnat mig, men en dag så kanske han kommer tillbaka. Och då kommar jag välkommna honom åter. Det här var kanske bara en del av mitt liv, nu är det dags att överleva den delen, och sedan gå vidare. Med eller utan Adrik. Helst med, men jag kan inte kontrolera honom. Men jag tänker jag absolut bjuda in honom till att följa med.


Jag reste mig långsamt upp ur soffan och sträckte på mig. Jag stod i Adriks vardagsrum, det såg precis ut som vanligt. Jag gick bara några meter åt höger och kollade in i köket. Där hade jag suttit många gånger tillsammans med Adrik och kanske hans familj. Ätit, skrattat och pratat. Köket hade inte heller förändrats. Det var samma tavla som hängde på väggen, den som Adriks morfar hade målat. Allt var välstädat som vanligt, säkert gjort av Adrisk mamma. Jag gick ut i hallen, jag böjde mig automatiskt ned för att plocka upp mina skor somjag alltid brukade men kom ihåg att jag redan hade de på mig. Jag hade ju inte tagit av mig dem när jag kom in, eller snarare, rusade in. Jag öppnade dörren och steg ut. De prydliga buskarna stod kvar på sin plats i trädgården. Jag prövade fram ett leende och gick ut ur Adriks trädgård. Jag småjoggade längs gatan mot mitt eget hus, samma hus som jag alltid har bott i. Och jag är jag, det komemr jag alltid att vara.


Se, solen skiner ju fortfarande, om man bara vågar gå ut.

Adrik

Dörren slås upp med ett brak och Luthor stormar in. Han är blek i ansiktet och tårar strömmar nerför ansiktet. Han ser sig snappt om innan han fixerar mig med blicken. Adrik, skriker han med sådan kraft att jag ryggar tillbaka. Vad, säger jag utan att kunna hålla tillbaka oron i min röst. Det är hon, hon var i parken! Jag tänkte prata med henne men hon grät och sen... Ta det lugnt, säger jag och lägger en lugnande hand på hans axel. Han slår bort den, tittar mig djupt in i ögonen och säger sedan. Adrik, hon sprang mot stenbrottet. Jag tror att hon tänker... Han behöver inte säga mer. Jag rycker tag i min jacka och springer ut genom dörren. Samtidigt drar jag upp min mobil ur fickan och slår Carols nummer...

Earlyn

Jag är så ledsen. Så ledsen för allting. Jag menar det. Det är som om allting håller på att falla på plats, alla dessa år som jag har levt i mitt eget huvud. Det var så mycket jag hade förstört. Så mycket för andra, men framför allt för mig själv. Det är som om såren aldrig vill läka. Förlåt mig. Förlåt mig Ian. Förlåt mig Sam. Förlåt mig Adrik. Alla dessa människor jag hade förstört för. Speciellt Sindy. Jag hade knappt lagt märkte till henne. Jag hade inte förstått att hon varit från mitt förra liv. Min allting var glasklart nu. Och nu stod jag här. I nuet. Gråtandes. Jag var så dum. Jag förtjänade knappt att leva. Kan du förlåta mig Gud? Eller är mina synder oförlåtbara?

"Kan du förlåta mig?" Det var det ända jag fick fram. Innan det kändes som allt försvann, men jag visste att jag sprang. Serva me, servabo te.