Earlyn

Jag är så ledsen. Så ledsen för allting. Jag menar det. Det är som om allting håller på att falla på plats, alla dessa år som jag har levt i mitt eget huvud. Det var så mycket jag hade förstört. Så mycket för andra, men framför allt för mig själv. Det är som om såren aldrig vill läka. Förlåt mig. Förlåt mig Ian. Förlåt mig Sam. Förlåt mig Adrik. Alla dessa människor jag hade förstört för. Speciellt Sindy. Jag hade knappt lagt märkte till henne. Jag hade inte förstått att hon varit från mitt förra liv. Min allting var glasklart nu. Och nu stod jag här. I nuet. Gråtandes. Jag var så dum. Jag förtjänade knappt att leva. Kan du förlåta mig Gud? Eller är mina synder oförlåtbara?

"Kan du förlåta mig?" Det var det ända jag fick fram. Innan det kändes som allt försvann, men jag visste att jag sprang. Serva me, servabo te.