Luthor

Jag ville bara försvinna, sluta existera, bara gå upp i rök. Det här var fel, min instinkt sa åt mig att fly men mina ben var som fastfrusna i marken. Det gick inte att röra på sig, både jag och hon hade ingen chans att fly, vi var fast båda två i något vi båda ville undvika. Och allt var mitt fel, jag har aldrig kunnat ta rätt beslut. Hon såg på mig och jag försökte att undvika hennes blick med min keps, detta skulle aldrig gå bra.
"Försöker du stöta på mig?", sade hon medan jag blev som fastfrusen, nej såklart inte ville jag säga men förutom den tanken så pekade alltihopa på att jag inte skulle säga det, det var ju korkat, dumt, fånigt och meast av allt, fruktansvärt galet. Jag öppnade munnen men det kom inte ut några ord, hon gjorde så att orden jag hade tänkt säga bara försvann i tomma intet. Det var en mystisk kraft hon hade, och jag var fullkomligt ett offer till den. Den kraften gjorde mig till en annan person än den jag brukade vara, jag blev annorlunda bara genom att vara med henne. Jag hatade att hon påverkade mig så här mycket.
Innan jag hade tänkt färdigt så såg jag att hon höjde sin hand och rörde de snabbt emot mig, jag tog reflexmässigt upp händerna mot ansiktet innan hon ryckte av mig kepsen. Jag ryckte till och stirrade på min keps som föll i marken, nu hade jag ingenting att gömma mig bakom längre, ingenting som skulle kunna skydda mig från en blick som trängde igenom mig, jag kände mig helt chockad medan jag stod helt fastfrusen i marken och undrade vad som skulle hände sedan.

Melodin som jag svagt kunde höra om jag lyssnade fick mig att stanna upp och bara se på när hon föll ned på marken och grät. Det kändes som om allt annat hade stannat och det ända som rörde på sig var den snyftande tjejen på gruset.

Då kände jag hur något vått rann ned för mitt ansikte och jag förblev inte längre stående brevid, jag föll ned på knä brevid henne och bara stirrade rakt ut i tomma intet.Varför grät jag? Det borde inte vara jag som gjorde det. Den här kvinnan hade förstört mitt liv, mitt och Adriks.
Adrik. Just det, Adrik. Det var för honom jag hade gjort allt det här. Varför gjorde jag allt det här för honom, jag ville bara fly egentligen. Men jag kunde inte. Jag ville vara med Adrik, jag stog inte ut med att se honom lida så här. Och alla Adriks smärtor var orsakade av hon här, men jag kunde inte hata någon som gråter på gruset brevid mig. Det gick inte. Hon grät av en andledning som jag inte visste om, och det fick hon göra. Men allt hade säkert med Adrik att göra. Det hade allt i min värld. Men varför gjorde jag så mycket för Adrik?
För att han är något av det jag gillar mest i hela världen.

Men han gillar inte mig.


Av samma andledning så fortsatte vi att vara på gruset med tårarna rinande längs med kinderna.