Hazel

Min sista tanke den kvällen var att jag behövde fly från allt och alla...
När jag vaknade nästa morgon så for tankarna runt i mitt huvud som om jag aldrig hade somnat kvällen innan. Var det verkligen en bra idé att sammarbeta med Earlyn, eller rättare sagt utnyttja henne? Hon hade ju faktiskt huggit av Luthors finger. Det var jag säker på. Hon kändes så overklig, som om hon bara var en mörk skugga som förföljde en var man än gick. Det kändes ännu värre nu när jag hade fått symptomen. Även det kändes overkligt att man kan få den sjukdomen i min ålder. Mina föräldrar hade sagt att jag slapp gå till skolan för att ta in nyheten men ärligt talat hade jag hellre gått dit för att få något annat att tänka på en stund. Istället satt jag hemma och grät. Jag tänkte inte på Earlyn eller Luthor längre. Jag tänkte på att jag hade fått cancer.

Luthor

Jag ligger i en soffa i Adriks vardagsrum och kollar upp i taket. Jag behöver inte längre torka tårarna längre, de har nu slutat rinna. För vad har jag egentligen att gråta för? Hon är inte här, inte Adrik heller för den delen. Plus så är jag faktiskt lite för gammal för att börja bryta ut i gråt helt plötsligt. Specielt utan direkt andledning. En andledning? Behöver man egentligen en andledning för att bry sig? En andledning för att älska? En andledning för att hata? En andledning för att just känna sig som om sitt liv har gått i miljontals små bitar som sprids ut över världen och är nästan omöjliga att samla ihop igen, och sätta ihop igen. Ibland tänker jag på sådana konstiga saker som jag själv nästan inte förstår. Det är sådant som jag skriver ned. Gärna i min lilla svarta skrivbok com ligger längst ned i min skolväska. Den får ingen läsa, den är som en bit av mig. Den enda hela biten av mig just nu.


Jag undrar var Adrik stack, det sade han förstås inte till mig. Han hade väl inte tid att berätta, det hade han inte ofta. Det var nästan alltid jag som stod för snacket. Tänk innan allt det här dåraskapet så var det tvärtom. Adrik pratade alltid mest, jag hängde mest på och sade något ibland. Men jag var lycklig. Nu vet jag att lycka inte är självklart, den kan försvina som vinden för att sedan komma tillbaka. Eller inte tkomma tillbaka. Det berodde nog på var man själv gjorde. Just det, här kunde jag inte ligga längre . Jag lever ju fortfarande, även om det inte känns som det. Jag har ett hjärta som slår och ben som går. Jag kan överleva. Jag behöver bara ta nya steg. Adrik har lämnat mig, men en dag så kanske han kommer tillbaka. Och då kommar jag välkommna honom åter. Det här var kanske bara en del av mitt liv, nu är det dags att överleva den delen, och sedan gå vidare. Med eller utan Adrik. Helst med, men jag kan inte kontrolera honom. Men jag tänker jag absolut bjuda in honom till att följa med.


Jag reste mig långsamt upp ur soffan och sträckte på mig. Jag stod i Adriks vardagsrum, det såg precis ut som vanligt. Jag gick bara några meter åt höger och kollade in i köket. Där hade jag suttit många gånger tillsammans med Adrik och kanske hans familj. Ätit, skrattat och pratat. Köket hade inte heller förändrats. Det var samma tavla som hängde på väggen, den som Adriks morfar hade målat. Allt var välstädat som vanligt, säkert gjort av Adrisk mamma. Jag gick ut i hallen, jag böjde mig automatiskt ned för att plocka upp mina skor somjag alltid brukade men kom ihåg att jag redan hade de på mig. Jag hade ju inte tagit av mig dem när jag kom in, eller snarare, rusade in. Jag öppnade dörren och steg ut. De prydliga buskarna stod kvar på sin plats i trädgården. Jag prövade fram ett leende och gick ut ur Adriks trädgård. Jag småjoggade längs gatan mot mitt eget hus, samma hus som jag alltid har bott i. Och jag är jag, det komemr jag alltid att vara.


Se, solen skiner ju fortfarande, om man bara vågar gå ut.

Adrik

Dörren slås upp med ett brak och Luthor stormar in. Han är blek i ansiktet och tårar strömmar nerför ansiktet. Han ser sig snappt om innan han fixerar mig med blicken. Adrik, skriker han med sådan kraft att jag ryggar tillbaka. Vad, säger jag utan att kunna hålla tillbaka oron i min röst. Det är hon, hon var i parken! Jag tänkte prata med henne men hon grät och sen... Ta det lugnt, säger jag och lägger en lugnande hand på hans axel. Han slår bort den, tittar mig djupt in i ögonen och säger sedan. Adrik, hon sprang mot stenbrottet. Jag tror att hon tänker... Han behöver inte säga mer. Jag rycker tag i min jacka och springer ut genom dörren. Samtidigt drar jag upp min mobil ur fickan och slår Carols nummer...

Earlyn

Jag är så ledsen. Så ledsen för allting. Jag menar det. Det är som om allting håller på att falla på plats, alla dessa år som jag har levt i mitt eget huvud. Det var så mycket jag hade förstört. Så mycket för andra, men framför allt för mig själv. Det är som om såren aldrig vill läka. Förlåt mig. Förlåt mig Ian. Förlåt mig Sam. Förlåt mig Adrik. Alla dessa människor jag hade förstört för. Speciellt Sindy. Jag hade knappt lagt märkte till henne. Jag hade inte förstått att hon varit från mitt förra liv. Min allting var glasklart nu. Och nu stod jag här. I nuet. Gråtandes. Jag var så dum. Jag förtjänade knappt att leva. Kan du förlåta mig Gud? Eller är mina synder oförlåtbara?

"Kan du förlåta mig?" Det var det ända jag fick fram. Innan det kändes som allt försvann, men jag visste att jag sprang. Serva me, servabo te.

Luthor

Jag ville bara försvinna, sluta existera, bara gå upp i rök. Det här var fel, min instinkt sa åt mig att fly men mina ben var som fastfrusna i marken. Det gick inte att röra på sig, både jag och hon hade ingen chans att fly, vi var fast båda två i något vi båda ville undvika. Och allt var mitt fel, jag har aldrig kunnat ta rätt beslut. Hon såg på mig och jag försökte att undvika hennes blick med min keps, detta skulle aldrig gå bra.
"Försöker du stöta på mig?", sade hon medan jag blev som fastfrusen, nej såklart inte ville jag säga men förutom den tanken så pekade alltihopa på att jag inte skulle säga det, det var ju korkat, dumt, fånigt och meast av allt, fruktansvärt galet. Jag öppnade munnen men det kom inte ut några ord, hon gjorde så att orden jag hade tänkt säga bara försvann i tomma intet. Det var en mystisk kraft hon hade, och jag var fullkomligt ett offer till den. Den kraften gjorde mig till en annan person än den jag brukade vara, jag blev annorlunda bara genom att vara med henne. Jag hatade att hon påverkade mig så här mycket.
Innan jag hade tänkt färdigt så såg jag att hon höjde sin hand och rörde de snabbt emot mig, jag tog reflexmässigt upp händerna mot ansiktet innan hon ryckte av mig kepsen. Jag ryckte till och stirrade på min keps som föll i marken, nu hade jag ingenting att gömma mig bakom längre, ingenting som skulle kunna skydda mig från en blick som trängde igenom mig, jag kände mig helt chockad medan jag stod helt fastfrusen i marken och undrade vad som skulle hände sedan.

Melodin som jag svagt kunde höra om jag lyssnade fick mig att stanna upp och bara se på när hon föll ned på marken och grät. Det kändes som om allt annat hade stannat och det ända som rörde på sig var den snyftande tjejen på gruset.

Då kände jag hur något vått rann ned för mitt ansikte och jag förblev inte längre stående brevid, jag föll ned på knä brevid henne och bara stirrade rakt ut i tomma intet.Varför grät jag? Det borde inte vara jag som gjorde det. Den här kvinnan hade förstört mitt liv, mitt och Adriks.
Adrik. Just det, Adrik. Det var för honom jag hade gjort allt det här. Varför gjorde jag allt det här för honom, jag ville bara fly egentligen. Men jag kunde inte. Jag ville vara med Adrik, jag stog inte ut med att se honom lida så här. Och alla Adriks smärtor var orsakade av hon här, men jag kunde inte hata någon som gråter på gruset brevid mig. Det gick inte. Hon grät av en andledning som jag inte visste om, och det fick hon göra. Men allt hade säkert med Adrik att göra. Det hade allt i min värld. Men varför gjorde jag så mycket för Adrik?
För att han är något av det jag gillar mest i hela världen.

Men han gillar inte mig.


Av samma andledning så fortsatte vi att vara på gruset med tårarna rinande längs med kinderna.

Earlyn

"Sindy!" ropade jag irriterat. Klockan var snart åtta, och det lilla flickan vägrade komma ut från sitt rum. Inte ett ljud hördes därinne. Jag knackade irriterat på igen, lite hårdare än innan. Jag ryckte frustrerat i dörrhantaget en ytterligare gång.

"Sindy! Vi har inte tid med det här tramset, kom nu! You miss the school!" En snabb blick på mitt armbands ur visade att klockan var tre minuter i åtta. Sindy börjar halv nio idag. Egentligen är jag glad att jag hade henne, får följa med henne till skolan, och ta hand om henne. Jag är väldigt tacksam över att hennes föräldrar tillåter mig behandla henne som min egen syster. Hennes föräldrar är ju borta, Sindy verkar ju lite nedstämd av att de jobbar utomlands båda två. Det glömmer man ibland bort; hon inte är min syster, menar jag.
"Jag vill inte gå till skolan idag", ropade hon surt tillbaka. Det första jag hört från henne på en kvart.
"Sluta fåna dig!" fräste jag som svar. "Du ska visst till skolan, och det ska jag se till!" Ett grymtade till svar. Jag sneglade igen på klockan. Några tysta sekunder och sedan.
"Jag vill inte gå till skolan, alla är taskiga mot mig", nästan skrek den lilla flickan. Hon frustade till, det lät som om hon grät. Mitt ansikte slappnade av, och kändes helt slätt.
"Men lilla gumman, det är ingen fara", sade jag och kände att jag också började komma till tårarna. Själv var jag inte heller någon favorit i skolan, fast jag gick till skillnad från Sindy i det hårda högstadiet.
"Joo, det är det visst!" Jag vet inte varför jag reagerade så på hennes ledsna röst, men nu föll också tårar ner från mina kinder. Såklart att jag hade märkt att Sindy aldrig log längre när hon kom hem från skolan, eller att hon helst satt och läste ensam på sitt rum. Att hon aldrig, aldrig följde med en kompis hem, eller tog med någon hem. Hon gjorde sina läxor i tystnad och hade alla rätt på proven som hon visade mig. Såklart jag fattade att hon inte mådde bra, men det kändes värre att höra någon säga det själv, än att ana det.
En nyckel vreds runt i nyckelhålet och dörren öppnades. Innan jag hann reagera så slängde flickan sig i sin säng och gömde ansiktet i kuddarna.
"Ingen fara, jag är här..." sade jag och gick fram till henne. Eller jag skulle gjort, om jag inte hade snavat på tröskeln.


Jag ryckte till. Shit, vilken flashback! Jag ruskade på mig för att få av mig den olustiga känslan som hade kommit plötsligt. Jag kom på mig själv med att le lite, bara för det absurda minnet. Fånigt. Jag satt på en bänk i utkanten av den vackra Prunusparken. Min kikare var ju med såklart. Jag försökte leta Adrik, som borde vara här nu, fast det var en tidig morgon. Där såg jag honom. Han reste sig och gick ut ur parken med snabba steg. Jag reste mig, han måste missat mig. Jag ropade hans namn några prövande gånger. Stackars honom, han såg nog inte att jag var där. Typiskt, jag får prata med honom ikväll istället. Jag gick nedstämd tillbaka till min bänk. I rätt tid i att en pojke gick fram till mig. Han sade något, men jag lyssnade inte. Utan kollade istället mot det stället där Adrik försvann. Jag drog motvilligt bort blicken, och kollade på killen. Han hade en keps nedragen över ansikte så jag kunde inte avgöra om jag hade mött honom innan. Fast rösten kändes bekant. Jag kollade till vänster, bara en impuls och en känsla av Adriks aura. Fel. Jag fokserade blicken på solen. Jag märkte sedan att han pratade med mig, han seglade på min Ipod. Jag improviserade.


"Evanescence" sade jag kort. Stämingen var inte lätt. Varför kände jag igen hans röst? Jag vände huvudet mot honom, och försökte möta hans blick, han fattade inte. Men det gjorde jag.


"Försöker du stöta på mig?" Så fånig fråga egentligen. Det var inte likt mig att säga något sånt. Egoistiskt. Men tänk, varför skulle en yngre kille annars komma fram? Det var konstigt, för jag hade aldrig blivit uppmärksammad. Men det måste vara en annan anledning. Jag ryckte av honom kepsen, men stelnade mitt i röresen. Den flög ner på marken. Jag såg hans ansikte.


Amy Lee började sjunga igen;
I'm so tired of being here, suppressed by all my childish fears
And if you have to leave, I wish that you would just leave
Your presence still lingers here and it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

You used to captivate me by your resonating light
Now, I'm bound by the life you left behind
Your face it haunts my once pleasant dreams
Your voice it chased away all the sanity in me

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

I've tried so hard to tell myself that you're gone
But though you're still with me, I've been alone all along

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

Det var som om allt frös till is och slutade röra sig, och mina tårar började rinna nerför mina kinder. Vad hade jag gjort?! Jag hade förstört en pojkes liv! Jag hade skadat, förstört och ja, jag hade nästan inte rätt att leva. Jag bröt ihop och föll ner på gruset. Jag hade förstört. Igen. Någons liv. Förlåt mig Adrik. Tårarna rann så mycket som de bara hade gjort tre gånger i hela mit liv. Förlåt mig, Adrik?

Carol

Adrik sprang fram till mig och nästan skrek, ''Carol''. Jag förstod redan vad som hade hänt. Jag höll upp ett finger för att lugna ner honom och för att han skulle låta mig få prata. ''Låt mig gissa, sa jag med en överlägsen ton, ''Du såg henne i parken va''. Han nickade snabbt. ''Jag tror i alla fall att det var hon, solen var bakom henne så det var svårt att se''. ''Så du såg henne aldrig riktigt?'' Nej jag sa ju precis det, sa han lite otåligt. ''Jag såg bara en tjej som var lite äldre än mig, var i parken samtidigt som mig och gick efter mig så fort jag började gå, självklart är det hon!''. Jag tänkte efter en liten stund innan jag sa, ''ja, det låter faktiskt vettigt för att komma från dig. Men trots att det verkar vara henne så kan det lika gärna vara någon helt annan tjej som råkade gå samma väg som du". Sannolikheten att det var just hon är helt enkelt för liten, fortsatte jag lungt. Jag tittade på honom för att vara säker på att han ville höra resten. Han stampade otåligt med foten som ett ja. "Dessutom har jag funderat på hur vi ska kunna ställa henne inför rätta och kommit fram till att vi inte kan det över huvetaget". Varför inte, hon högg ju faktiskt av Luthors finger, sa han irriterat. För att vi inte har mer bevis förutom operabiljetten, sa jag skarpt. "Och i rätten räcker det inte med att hon försökte bjuda mig på en operakonsert så det måste vara hon som högg av min kompis finger". "Vi har visserligen Luthors finger men jag undersökte det själv igår och det fanns inga fingeravtryck förutom dina". "Hon är tydligen smart nog att andvända handskar när hon hugger av fingrar". "Jag är ledsen men hur mycket jag än tror på vad du säger så kan vi inte bevisa det". Sedan blev det en tyst minut. Efter ett tag så gick Adrik mumlande därifrån. Efter ytterligare en minut så gick jag också därifrån. Det var snart dags för Adriks fasters fest så det var bäst jag började förbreda mig.