Earlyn

"Sindy!" ropade jag irriterat. Klockan var snart åtta, och det lilla flickan vägrade komma ut från sitt rum. Inte ett ljud hördes därinne. Jag knackade irriterat på igen, lite hårdare än innan. Jag ryckte frustrerat i dörrhantaget en ytterligare gång.

"Sindy! Vi har inte tid med det här tramset, kom nu! You miss the school!" En snabb blick på mitt armbands ur visade att klockan var tre minuter i åtta. Sindy börjar halv nio idag. Egentligen är jag glad att jag hade henne, får följa med henne till skolan, och ta hand om henne. Jag är väldigt tacksam över att hennes föräldrar tillåter mig behandla henne som min egen syster. Hennes föräldrar är ju borta, Sindy verkar ju lite nedstämd av att de jobbar utomlands båda två. Det glömmer man ibland bort; hon inte är min syster, menar jag.
"Jag vill inte gå till skolan idag", ropade hon surt tillbaka. Det första jag hört från henne på en kvart.
"Sluta fåna dig!" fräste jag som svar. "Du ska visst till skolan, och det ska jag se till!" Ett grymtade till svar. Jag sneglade igen på klockan. Några tysta sekunder och sedan.
"Jag vill inte gå till skolan, alla är taskiga mot mig", nästan skrek den lilla flickan. Hon frustade till, det lät som om hon grät. Mitt ansikte slappnade av, och kändes helt slätt.
"Men lilla gumman, det är ingen fara", sade jag och kände att jag också började komma till tårarna. Själv var jag inte heller någon favorit i skolan, fast jag gick till skillnad från Sindy i det hårda högstadiet.
"Joo, det är det visst!" Jag vet inte varför jag reagerade så på hennes ledsna röst, men nu föll också tårar ner från mina kinder. Såklart att jag hade märkt att Sindy aldrig log längre när hon kom hem från skolan, eller att hon helst satt och läste ensam på sitt rum. Att hon aldrig, aldrig följde med en kompis hem, eller tog med någon hem. Hon gjorde sina läxor i tystnad och hade alla rätt på proven som hon visade mig. Såklart jag fattade att hon inte mådde bra, men det kändes värre att höra någon säga det själv, än att ana det.
En nyckel vreds runt i nyckelhålet och dörren öppnades. Innan jag hann reagera så slängde flickan sig i sin säng och gömde ansiktet i kuddarna.
"Ingen fara, jag är här..." sade jag och gick fram till henne. Eller jag skulle gjort, om jag inte hade snavat på tröskeln.


Jag ryckte till. Shit, vilken flashback! Jag ruskade på mig för att få av mig den olustiga känslan som hade kommit plötsligt. Jag kom på mig själv med att le lite, bara för det absurda minnet. Fånigt. Jag satt på en bänk i utkanten av den vackra Prunusparken. Min kikare var ju med såklart. Jag försökte leta Adrik, som borde vara här nu, fast det var en tidig morgon. Där såg jag honom. Han reste sig och gick ut ur parken med snabba steg. Jag reste mig, han måste missat mig. Jag ropade hans namn några prövande gånger. Stackars honom, han såg nog inte att jag var där. Typiskt, jag får prata med honom ikväll istället. Jag gick nedstämd tillbaka till min bänk. I rätt tid i att en pojke gick fram till mig. Han sade något, men jag lyssnade inte. Utan kollade istället mot det stället där Adrik försvann. Jag drog motvilligt bort blicken, och kollade på killen. Han hade en keps nedragen över ansikte så jag kunde inte avgöra om jag hade mött honom innan. Fast rösten kändes bekant. Jag kollade till vänster, bara en impuls och en känsla av Adriks aura. Fel. Jag fokserade blicken på solen. Jag märkte sedan att han pratade med mig, han seglade på min Ipod. Jag improviserade.


"Evanescence" sade jag kort. Stämingen var inte lätt. Varför kände jag igen hans röst? Jag vände huvudet mot honom, och försökte möta hans blick, han fattade inte. Men det gjorde jag.


"Försöker du stöta på mig?" Så fånig fråga egentligen. Det var inte likt mig att säga något sånt. Egoistiskt. Men tänk, varför skulle en yngre kille annars komma fram? Det var konstigt, för jag hade aldrig blivit uppmärksammad. Men det måste vara en annan anledning. Jag ryckte av honom kepsen, men stelnade mitt i röresen. Den flög ner på marken. Jag såg hans ansikte.


Amy Lee började sjunga igen;
I'm so tired of being here, suppressed by all my childish fears
And if you have to leave, I wish that you would just leave
Your presence still lingers here and it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

You used to captivate me by your resonating light
Now, I'm bound by the life you left behind
Your face it haunts my once pleasant dreams
Your voice it chased away all the sanity in me

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

I've tried so hard to tell myself that you're gone
But though you're still with me, I've been alone all along

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

Det var som om allt frös till is och slutade röra sig, och mina tårar började rinna nerför mina kinder. Vad hade jag gjort?! Jag hade förstört en pojkes liv! Jag hade skadat, förstört och ja, jag hade nästan inte rätt att leva. Jag bröt ihop och föll ner på gruset. Jag hade förstört. Igen. Någons liv. Förlåt mig Adrik. Tårarna rann så mycket som de bara hade gjort tre gånger i hela mit liv. Förlåt mig, Adrik?