Sindy

När Alexis hade sagt att hon skulle ha en marathon filmkväll tyckte jag att det skulle bli kul, när hon sa att filmen skulle vara Sagan om ringen sjöng det inom mig. Jippie, Sagan om ringen. Jag älskade Sagan om ringen. Det skulle också bli kul att umgås med kompisar för en gångs skull. Jag skulle känna mig normal. Det skulle säkert bli en massa tjat om hur snygg Legolas var, ja som det brukade vara. Men det var skönt att ha det normalt. Och att komma bort från faster Emelie. Jag kände likadant när jag nu några timmar senare kunde se Alexis hus. Men plötsligt stelnade jag till. Det var hon, hon, varför just hon. Bakom hennes glasögon kunde jag se hennes ögon som intensivt stirrade in mot fönstret där jag redan såg hela gänget sitta och vänta på någon, på mig. Hennes mörkblonda hår hängde utsläppt, ungefär lika långt ner som hennes kikare som hängde runt hennes hals. Hon lyfte kikaren till glasögonen för att se rummet och personerna bättre. Jag stod som paralyserad och bara stirrade på henne. Jag fick medvetandet tillbaka och bestämde mig för vad jag skulle göra. Hon hade inte sett mig än så jag vände mig om och sprang iväg. Jag ringde Alexis och sa att jag inte kunde komma, hon lät väldigt förvånad och ännu mer när jag sa att jag skulle tillbringa lite tid med min faster. Innan hon hann börja fråga ut mig sa jag åt henne att hälsa de andra och ha det kul, och klickade sedan bort henne och stängde av mobilen. Faster Emelie var bättre än henne (vilket inte hände så ofta,) och jag kände igen den där kikaren. Jag som trodde det var över nu, men så mycket kan man inte hoppas på. Jag ville bort från henne, långt långt bort...

Adrik

Idag pratade jag med den där Sindy. Hon verkar ganska schyst men det är väll svårt att säga eftersom hon bara gått här ungefär en vecka. Hur som helst så verkar hon ha fattat att jag är orolig. För efter att hon suttit och ätit med oss så gick hon fram till mig och frågade om det var något fel. Jag svarade givetvis nej eftersom det räcker med Luthor vet om det. Jag tror inte att hon trodde mig riktigt, men vad gör man? Hur som helst så har jag värre saker att oroa mig för. Igår såg jag Hazel stå och prata med den där stalkern. Tänk om de planerar något. Tänk om Hazel verkligen har sjunkit så lågt som till att konspirera med stalkern bara för att vara jobbig mot mig. Jag skakade på huvudet. Nej, Hazel var störig men ändå mycket bättre än den där stalkern. Hoppas jag...

Earlyn

Okej, först undrade jag vem hon var och vad hon ville. Hon vekade lite mysko men ändå ganska okej. Jag gick dit iallafall, trots att det tog imot. Det var bara några dagar sedan jag hade stått där ensam med tårar i ögonen. Men jag gick dit åtminstone, men började nästan gråta. Jag kände mig ganska osynlig jag gick förbi alla, alla tittade rakt förbi mig. Varför var jag så ful? Så tråkig, så ointressant. När jag kom dit stod redan flickan Hazel där. Jag mumlade en hälsning, hon svarade. Dock lite snabbare och rakt än vad jag hade väntat mig. "Ja, du ville prata...?" sade jag trevande. Varför ville hon prata med mig? "Uhmm", svarade hon. Jag trodde först att hon skulle hålla på att stamma sådär igenom hela samtalet, men hon började prata. "Jo, Känner du Adrik? Ganska lång kille, brunt rufsigt hår?" Det tog mig någon sekund att förstå vem hon pratade om. Min Adrik, min Adrik. Vad skulle jag svara. Nervöst pillade jag på mina glasögon. "Jaa, vi är väl bekanta..." Hon kanske vill åt min Adrik, skada honom. Eller hon rentav försökte sno honom ifrån mig? "Eller, vi är faktiskt ihop." Jag blev förvånad i vilken hastighet orden kom ur min mun. Men vadå, det var ju sant! Det gällade att få henne att första att han redan hade gett sitt liv och själ till mig. Hazelflickan, blev tyst och granskade mig. Med förvånansvärt lugna ögon. "Jaha, så det är på det viset" hon klämde fram ett leende. Hon sade sedan snabbt: "Jag är inte kär i Adrik, eller nått, om du tror det!" Jag rynkade på ögonbrynen. "Okej, men varför är du här?" sade jag med inte alltför trevlig röst. "Varför ville du möta mig?" Jag granskade nu henne med samma iskalla blick som hon hade granskat mig. Hazel såg plötsligt ut som om hon kom på något. "Öhh, vi tar det en annan gång", sade hon sedan blixtsnabbt. "Jag måste gå nu!" "Okej..." Hon gick med snabba steg iväg, och jag skulle hört vad hon tänke; Skit, varför ska allting bli så himla klyddigt?!

Luthor

Det var dags för lunch och jag, Adrik och några andra gick iväg till matsalen när Alexis vände om och gick iväg igen. När hon kom tillbaka hade hon med sig den nya tjejen Sindy. "Så, hur trivs du här då? frågade jag Sindy för att få in henne i samtalet så att hon slapp vara utanför eftersom att hon var ny. "Jag trivs bra här, det är en fin skola", svara Sindy och jag höll med, det hade jag också tyckt första gången jag kom hit. "Ja, det var ju tur det," sa Adrik och log lite nervöst Även om den där tjejen som följde efter Adrik hade legat ganska lågt på sistonde så var Adrik ständig nervös. Jag förstod honom. Hans... kompis hade just fått ett finger avhugget så det var väl normalt att han var orolig, det brukar man väl vara över sina kompisar? För det var väl det der var. bara kompisar. Ibland känner jag att jag vill vara bågot mera än en kompis, Adrik har många kompisar och jag är bara en av dem. Fast han för det mesta brukar vara med mig och inte någon annan. Jag rycktes ut ur mina tankar av att jag såg Hazel snegla lite åt mitt en bit bort. Jag kom ihåg att Adrik och Hazel hade bråkat förut så jag antog att hon kollade lite surt på Adrik och inte på mig, Adrik satt ju brevid. Fast Hazels blick var inte direkt sur tan mer... normal. Det är ganska svårt att hitta ett ord som beskrev det så jagh bestämnde mig för att kalla den normal. Ibland kunde Hazel vara så jobbig, vad hade hon emot Adrik? han hade ju bara råkat stöta till henne med ryggsäcken, och det såg inte heller ut att göra särskilt ont heller jag hade bara suttit och läst i min bok och väntat på att de skulle bråka färdigt, det fanns inte så mycket jag kunde göra åt det, dessutom så bråkade Adrik ofta med Hazel så det var inget speciellt med ett till. Det negativa var att Adrik var på ganska dåligt humör resten av dagen. Men då var han inte hela tiden så orolig så egentligen har jag något att tacka Hazel för.

Sindy

Jag var på väg till matsalen då en blond tjej som jag sett i min klass kom fram till mig och började prata. "Hej, jag undrar om du vill sitta med mig och mina kompisar idag. Du är ju ny i klassen och jag tänkte att du kanske ville ha någon att sitta med, jag minns hur det var för mig att börja i en ny klass så jag tänkte varför inte fråga." Hon tog en kort paus innan hon fortsatte. "Och det är okej för de andra det lovar jag, de är schysta." Hon tog en paus igen, "Du måste såklart inte om du inte vill..." la hon till när jag inte svarade direkt. "Jo jo, tack så mycket" sa jag, hon hade pratat så fort att jag knappt hunnit med. Och så fortsatte det tills vi kom till matsalen, jag snappade upp att hon hette Alexis, men så mycket mer hörde jag inte. I matsalen visade hon mig till ett bord som några redan satt vid. Vi satte oss ner. Alexis började snabbt presentera mig för alla runt bordet, två av de kände jag igen från klassen. De hette Adrik och Luthor och hade suttit bredvid varandra i de flesta klassrummen. Jag började sträcka fram handen för att hälsa på den första (Luthor) som var av medellängd och hade ljust hår. Men jag drog snabbt tillbaka den när jag såg att hans högra hand var gipsad. Jag kanske skulle hälsa med vänsterhanden istället, men det kanske skulle se fel ut, de fick inte ana oråd på något sätt. Till slut bestämde jag mig för att det bara räckte med en nick och ett leende. Jag hälsade även på Adrik och de andra på samma vis. Adrik hade brunt rufsigt hår, och alla andra såg rätt normala ut. De såg inte överlyckliga ut men inte precis sura heller. De gav mig iallafall ett leende och det uppskattade jag. "Så hur trivs du här då?" Rösten hade kommit från Luthor och jag svarade honom med ett leende innan jag började prata, "jag trivs bra här, det är en fin skola." "Ja, det var ju tur det" sa Adrik med ett osäkert leende. Resten av dagen var jag med det gänget, som hade en bra stämning. Fast det var inte så konstigt eftersom Alexis alltid höll igång med något nytt samtalsämne. Men ibland när jag tittade på Adrik verkade det var något med honom, han verkade nervös och tittade sig omkring som någon följde efter honom hela tiden, och jag hade ingen aning om vad det var, jag stod inte ut med hemligheter. Men en sak var säker, jag skulle ta reda på det.

Hazel

-Vad är det för fel på dig ditt j***** pucko!!! skrek jag samtidigt som jag knuffade till honom. -Ska du säga! vrålade han tillbaka. Han hade nämligen puttat till mig med flit när han tog ut sin ryggsäck ur sitt skåp. Men han är ju min värsta ovän så han kunde väl inte hålla sig. Den idioten. -Hazel, jag vill verkligen inte bråka med dig. Sa han så att det nästan lät som om jag vore en liten unge som inte förstod någonting. Han fortsatte: -Jag försökte bara ta ut min ryggsäck. -Ha! Och det ska jag tro på, sa jag. Han tittade på mig i några sekunder och sedan sa han överdrivet lugnt: -Ja, det ska du. Sedan gick han iväg med Luthor. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Luthor. Hade han suttit där hela tiden? Hade jag skämt ut mig mitt framför ansiktet på honom? Nej, han satt ju med näsan i en bok. Han kunde inte ha sett någonting och han satt ju en liten bit bort. Sedan gick han bort med Adrik, eller ska jag kalla honom den töntiga idioten Adrik? Om han bara visste hur mycke han skulle ångra att han hade varit så elak mot mig i alla dessa år, om han bara visste... För nästa kväll skulle jag träffa henne utanför operan. Hon kunde säkert hjälpa mig utan att hon skulle ha en enda aning om vad hon gjorde mot sin "älskade"...

Adrik

Vad är det för fel på dig, vrålade hon samtidigt som hon puttade till mig. Ska du säga skrek jag tillbaka. Det var jag och min värsta ovän Hazel som bråkade som vanligt. Hon trodde att jag hade puttat till henne med flit när jag skulle ta ut min ryggsäck från skåpet. Lyssna här Hazel, sa jag och försökte att låta lugn. Jag vill inte bråka med dig. Jag försökte bara ta ut min ryggsäck. Och det ska jag tro på, sa Hazel retfullt. Jag tittade på henne några sekunder och svarade sedan bestämt: ja, det ska du. Hon verkade både överaskad och irriterad över att jag svarat så lugnt. Hon hade nog hoppats på att jag skulle fortsätta skrika. Jag tog tillfälet i akt och gick därifrån. Bakom mig hörde jag Luthor resa sig upp och börja gå efter mig. Jag kommer aldrig att bli vän med den där Hazel, tänkte jag för mig själv. Då visste jag inte att Hazel skulle ha en betydande roll i mitt liv senare.