Earlyn

Okej, först undrade jag vem hon var och vad hon ville. Hon vekade lite mysko men ändå ganska okej. Jag gick dit iallafall, trots att det tog imot. Det var bara några dagar sedan jag hade stått där ensam med tårar i ögonen. Men jag gick dit åtminstone, men började nästan gråta. Jag kände mig ganska osynlig jag gick förbi alla, alla tittade rakt förbi mig. Varför var jag så ful? Så tråkig, så ointressant. När jag kom dit stod redan flickan Hazel där. Jag mumlade en hälsning, hon svarade. Dock lite snabbare och rakt än vad jag hade väntat mig. "Ja, du ville prata...?" sade jag trevande. Varför ville hon prata med mig? "Uhmm", svarade hon. Jag trodde först att hon skulle hålla på att stamma sådär igenom hela samtalet, men hon började prata. "Jo, Känner du Adrik? Ganska lång kille, brunt rufsigt hår?" Det tog mig någon sekund att förstå vem hon pratade om. Min Adrik, min Adrik. Vad skulle jag svara. Nervöst pillade jag på mina glasögon. "Jaa, vi är väl bekanta..." Hon kanske vill åt min Adrik, skada honom. Eller hon rentav försökte sno honom ifrån mig? "Eller, vi är faktiskt ihop." Jag blev förvånad i vilken hastighet orden kom ur min mun. Men vadå, det var ju sant! Det gällade att få henne att första att han redan hade gett sitt liv och själ till mig. Hazelflickan, blev tyst och granskade mig. Med förvånansvärt lugna ögon. "Jaha, så det är på det viset" hon klämde fram ett leende. Hon sade sedan snabbt: "Jag är inte kär i Adrik, eller nått, om du tror det!" Jag rynkade på ögonbrynen. "Okej, men varför är du här?" sade jag med inte alltför trevlig röst. "Varför ville du möta mig?" Jag granskade nu henne med samma iskalla blick som hon hade granskat mig. Hazel såg plötsligt ut som om hon kom på något. "Öhh, vi tar det en annan gång", sade hon sedan blixtsnabbt. "Jag måste gå nu!" "Okej..." Hon gick med snabba steg iväg, och jag skulle hört vad hon tänke; Skit, varför ska allting bli så himla klyddigt?!