Hazel

-Vad är det för fel på dig ditt j***** pucko!!! skrek jag samtidigt som jag knuffade till honom. -Ska du säga! vrålade han tillbaka. Han hade nämligen puttat till mig med flit när han tog ut sin ryggsäck ur sitt skåp. Men han är ju min värsta ovän så han kunde väl inte hålla sig. Den idioten. -Hazel, jag vill verkligen inte bråka med dig. Sa han så att det nästan lät som om jag vore en liten unge som inte förstod någonting. Han fortsatte: -Jag försökte bara ta ut min ryggsäck. -Ha! Och det ska jag tro på, sa jag. Han tittade på mig i några sekunder och sedan sa han överdrivet lugnt: -Ja, det ska du. Sedan gick han iväg med Luthor. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Luthor. Hade han suttit där hela tiden? Hade jag skämt ut mig mitt framför ansiktet på honom? Nej, han satt ju med näsan i en bok. Han kunde inte ha sett någonting och han satt ju en liten bit bort. Sedan gick han bort med Adrik, eller ska jag kalla honom den töntiga idioten Adrik? Om han bara visste hur mycke han skulle ångra att han hade varit så elak mot mig i alla dessa år, om han bara visste... För nästa kväll skulle jag träffa henne utanför operan. Hon kunde säkert hjälpa mig utan att hon skulle ha en enda aning om vad hon gjorde mot sin "älskade"...