Luthor

Jag ville bara försvinna, sluta existera, bara gå upp i rök. Det här var fel, min instinkt sa åt mig att fly men mina ben var som fastfrusna i marken. Det gick inte att röra på sig, både jag och hon hade ingen chans att fly, vi var fast båda två i något vi båda ville undvika. Och allt var mitt fel, jag har aldrig kunnat ta rätt beslut. Hon såg på mig och jag försökte att undvika hennes blick med min keps, detta skulle aldrig gå bra.
"Försöker du stöta på mig?", sade hon medan jag blev som fastfrusen, nej såklart inte ville jag säga men förutom den tanken så pekade alltihopa på att jag inte skulle säga det, det var ju korkat, dumt, fånigt och meast av allt, fruktansvärt galet. Jag öppnade munnen men det kom inte ut några ord, hon gjorde så att orden jag hade tänkt säga bara försvann i tomma intet. Det var en mystisk kraft hon hade, och jag var fullkomligt ett offer till den. Den kraften gjorde mig till en annan person än den jag brukade vara, jag blev annorlunda bara genom att vara med henne. Jag hatade att hon påverkade mig så här mycket.
Innan jag hade tänkt färdigt så såg jag att hon höjde sin hand och rörde de snabbt emot mig, jag tog reflexmässigt upp händerna mot ansiktet innan hon ryckte av mig kepsen. Jag ryckte till och stirrade på min keps som föll i marken, nu hade jag ingenting att gömma mig bakom längre, ingenting som skulle kunna skydda mig från en blick som trängde igenom mig, jag kände mig helt chockad medan jag stod helt fastfrusen i marken och undrade vad som skulle hände sedan.

Melodin som jag svagt kunde höra om jag lyssnade fick mig att stanna upp och bara se på när hon föll ned på marken och grät. Det kändes som om allt annat hade stannat och det ända som rörde på sig var den snyftande tjejen på gruset.

Då kände jag hur något vått rann ned för mitt ansikte och jag förblev inte längre stående brevid, jag föll ned på knä brevid henne och bara stirrade rakt ut i tomma intet.Varför grät jag? Det borde inte vara jag som gjorde det. Den här kvinnan hade förstört mitt liv, mitt och Adriks.
Adrik. Just det, Adrik. Det var för honom jag hade gjort allt det här. Varför gjorde jag allt det här för honom, jag ville bara fly egentligen. Men jag kunde inte. Jag ville vara med Adrik, jag stog inte ut med att se honom lida så här. Och alla Adriks smärtor var orsakade av hon här, men jag kunde inte hata någon som gråter på gruset brevid mig. Det gick inte. Hon grät av en andledning som jag inte visste om, och det fick hon göra. Men allt hade säkert med Adrik att göra. Det hade allt i min värld. Men varför gjorde jag så mycket för Adrik?
För att han är något av det jag gillar mest i hela världen.

Men han gillar inte mig.


Av samma andledning så fortsatte vi att vara på gruset med tårarna rinande längs med kinderna.

Earlyn

"Sindy!" ropade jag irriterat. Klockan var snart åtta, och det lilla flickan vägrade komma ut från sitt rum. Inte ett ljud hördes därinne. Jag knackade irriterat på igen, lite hårdare än innan. Jag ryckte frustrerat i dörrhantaget en ytterligare gång.

"Sindy! Vi har inte tid med det här tramset, kom nu! You miss the school!" En snabb blick på mitt armbands ur visade att klockan var tre minuter i åtta. Sindy börjar halv nio idag. Egentligen är jag glad att jag hade henne, får följa med henne till skolan, och ta hand om henne. Jag är väldigt tacksam över att hennes föräldrar tillåter mig behandla henne som min egen syster. Hennes föräldrar är ju borta, Sindy verkar ju lite nedstämd av att de jobbar utomlands båda två. Det glömmer man ibland bort; hon inte är min syster, menar jag.
"Jag vill inte gå till skolan idag", ropade hon surt tillbaka. Det första jag hört från henne på en kvart.
"Sluta fåna dig!" fräste jag som svar. "Du ska visst till skolan, och det ska jag se till!" Ett grymtade till svar. Jag sneglade igen på klockan. Några tysta sekunder och sedan.
"Jag vill inte gå till skolan, alla är taskiga mot mig", nästan skrek den lilla flickan. Hon frustade till, det lät som om hon grät. Mitt ansikte slappnade av, och kändes helt slätt.
"Men lilla gumman, det är ingen fara", sade jag och kände att jag också började komma till tårarna. Själv var jag inte heller någon favorit i skolan, fast jag gick till skillnad från Sindy i det hårda högstadiet.
"Joo, det är det visst!" Jag vet inte varför jag reagerade så på hennes ledsna röst, men nu föll också tårar ner från mina kinder. Såklart att jag hade märkt att Sindy aldrig log längre när hon kom hem från skolan, eller att hon helst satt och läste ensam på sitt rum. Att hon aldrig, aldrig följde med en kompis hem, eller tog med någon hem. Hon gjorde sina läxor i tystnad och hade alla rätt på proven som hon visade mig. Såklart jag fattade att hon inte mådde bra, men det kändes värre att höra någon säga det själv, än att ana det.
En nyckel vreds runt i nyckelhålet och dörren öppnades. Innan jag hann reagera så slängde flickan sig i sin säng och gömde ansiktet i kuddarna.
"Ingen fara, jag är här..." sade jag och gick fram till henne. Eller jag skulle gjort, om jag inte hade snavat på tröskeln.


Jag ryckte till. Shit, vilken flashback! Jag ruskade på mig för att få av mig den olustiga känslan som hade kommit plötsligt. Jag kom på mig själv med att le lite, bara för det absurda minnet. Fånigt. Jag satt på en bänk i utkanten av den vackra Prunusparken. Min kikare var ju med såklart. Jag försökte leta Adrik, som borde vara här nu, fast det var en tidig morgon. Där såg jag honom. Han reste sig och gick ut ur parken med snabba steg. Jag reste mig, han måste missat mig. Jag ropade hans namn några prövande gånger. Stackars honom, han såg nog inte att jag var där. Typiskt, jag får prata med honom ikväll istället. Jag gick nedstämd tillbaka till min bänk. I rätt tid i att en pojke gick fram till mig. Han sade något, men jag lyssnade inte. Utan kollade istället mot det stället där Adrik försvann. Jag drog motvilligt bort blicken, och kollade på killen. Han hade en keps nedragen över ansikte så jag kunde inte avgöra om jag hade mött honom innan. Fast rösten kändes bekant. Jag kollade till vänster, bara en impuls och en känsla av Adriks aura. Fel. Jag fokserade blicken på solen. Jag märkte sedan att han pratade med mig, han seglade på min Ipod. Jag improviserade.


"Evanescence" sade jag kort. Stämingen var inte lätt. Varför kände jag igen hans röst? Jag vände huvudet mot honom, och försökte möta hans blick, han fattade inte. Men det gjorde jag.


"Försöker du stöta på mig?" Så fånig fråga egentligen. Det var inte likt mig att säga något sånt. Egoistiskt. Men tänk, varför skulle en yngre kille annars komma fram? Det var konstigt, för jag hade aldrig blivit uppmärksammad. Men det måste vara en annan anledning. Jag ryckte av honom kepsen, men stelnade mitt i röresen. Den flög ner på marken. Jag såg hans ansikte.


Amy Lee började sjunga igen;
I'm so tired of being here, suppressed by all my childish fears
And if you have to leave, I wish that you would just leave
Your presence still lingers here and it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

You used to captivate me by your resonating light
Now, I'm bound by the life you left behind
Your face it haunts my once pleasant dreams
Your voice it chased away all the sanity in me

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

I've tried so hard to tell myself that you're gone
But though you're still with me, I've been alone all along

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

Det var som om allt frös till is och slutade röra sig, och mina tårar började rinna nerför mina kinder. Vad hade jag gjort?! Jag hade förstört en pojkes liv! Jag hade skadat, förstört och ja, jag hade nästan inte rätt att leva. Jag bröt ihop och föll ner på gruset. Jag hade förstört. Igen. Någons liv. Förlåt mig Adrik. Tårarna rann så mycket som de bara hade gjort tre gånger i hela mit liv. Förlåt mig, Adrik?

Carol

Adrik sprang fram till mig och nästan skrek, ''Carol''. Jag förstod redan vad som hade hänt. Jag höll upp ett finger för att lugna ner honom och för att han skulle låta mig få prata. ''Låt mig gissa, sa jag med en överlägsen ton, ''Du såg henne i parken va''. Han nickade snabbt. ''Jag tror i alla fall att det var hon, solen var bakom henne så det var svårt att se''. ''Så du såg henne aldrig riktigt?'' Nej jag sa ju precis det, sa han lite otåligt. ''Jag såg bara en tjej som var lite äldre än mig, var i parken samtidigt som mig och gick efter mig så fort jag började gå, självklart är det hon!''. Jag tänkte efter en liten stund innan jag sa, ''ja, det låter faktiskt vettigt för att komma från dig. Men trots att det verkar vara henne så kan det lika gärna vara någon helt annan tjej som råkade gå samma väg som du". Sannolikheten att det var just hon är helt enkelt för liten, fortsatte jag lungt. Jag tittade på honom för att vara säker på att han ville höra resten. Han stampade otåligt med foten som ett ja. "Dessutom har jag funderat på hur vi ska kunna ställa henne inför rätta och kommit fram till att vi inte kan det över huvetaget". Varför inte, hon högg ju faktiskt av Luthors finger, sa han irriterat. För att vi inte har mer bevis förutom operabiljetten, sa jag skarpt. "Och i rätten räcker det inte med att hon försökte bjuda mig på en operakonsert så det måste vara hon som högg av min kompis finger". "Vi har visserligen Luthors finger men jag undersökte det själv igår och det fanns inga fingeravtryck förutom dina". "Hon är tydligen smart nog att andvända handskar när hon hugger av fingrar". "Jag är ledsen men hur mycket jag än tror på vad du säger så kan vi inte bevisa det". Sedan blev det en tyst minut. Efter ett tag så gick Adrik mumlande därifrån. Efter ytterligare en minut så gick jag också därifrån. Det var snart dags för Adriks fasters fest så det var bäst jag började förbreda mig.

Adrik

Jag sprang flåsande fram till henne. Carol, nästan skrek jag så fort jag lugnat ner mig. Hon höll upp ett finger för att tysta mig. Låt mig gissa, sa hon sedan med en röst fylld med retfull överlägsenhet. Du såg henne i parken va. Jag nickade snabbt. Jag tror i alla fall att det var hon. Solen var bakom henne så det var svårt att se. Hon tittade nu tvivlade på mig. "Så du såg henne aldrig riktigt?". Nej, jag sa ju precis att det, svarade jag otåligt. "Jag såg bara en tjej som var lite äldre än mig, var i parken samtidigt som mig och gick efter mig så fort jag började gå, självklart är det hon!". Hon funderade en stund och sa sedan: det verkar vettigt för att komma från dig. Men trots att det verkar vara henne så skulle det kunna vara någon helt annan tjej som råkade gå precis efter dig, fortsatte hon. "Sannolikheten för att det skulle vara hon är helt enkelt för liten". Hon tittade på mig som om hon bad om lov att fortsätta. Jag stampade otåligt med foten som svar. Dessutom har jag funderat på hur vi skulle kunna ställa henne inför rätta och kommit fram till att vi inte kan det över huvudtaget". Varför inte, hon högg ju faktiskt av Luthors finger, svarade jag irriterat. För att det inte finns några bevis förutom opera biljetten, sa hon snabbt. "Och i rätten räcker det helt enkelt inte med ett: hon försökte bjuda med mig på en opera så därför måste det vara hon som högg av min kompis finger". "Vi har visserligen Luthors finger men jag undersökte det själv igår och det finns inte ett spår av några fingeravtryck förutom dina". "Hon är tydligen tillräckligt smart för att ha hanskar på sig när hon hanskas med avhuggna fingrar". Jag är ledsen men hur mycket jag än tror på det du säger så kan vi inte bevisa någonting, avslutade hon. Det var tyst i några jobbiga sekunder. Sedan började jag långsamt gå uppför trappan till åvanvåningen samtidigt som min desparation bara växte och växte. Jag börjar undra om det här någonsin kommer få ett slut.

Hazel

Jag rättade till min ställning där jag satt i buskarna och studerade henne där hon satt på bänken i parken. De andra två satt också där, men det verkade som de inte hade lagt märke till varandra vilket kanske var en väldig tur. Fast det var ju lite synd bara att den ene inte hade lagt märke till mig...
Men hon hade ingen som helst aning om att jag ens var i närheten vilket var absolut viktigast. Jag menar om hon skulle upptäcka mig nu så skulle hon väl antagligen övergiva mig för alltid, vilket inte är tillåtet nu när jag äntligen har fångat henne. Men vad nu!? Den ene var på väg med raska steg därifrån men samtidigt rakt emot mig! Jag såg hur han kom närmare och närmare. Han gick precis förbi och tittade åt mitt håll men det verkade inte som om han såg mig...

Luthor

Mina steg kändes väldigt långsamma och tunga. Högre benet, vänstra benet, högra benet, vänstra benet. Långsamt och stelt gick jag fram i ett försök att gå normalt. Jag tog många djupa andetag och försökte att lugna ned mig. Det här var så mycket svårare än det verkar att vara. Jag hade svajat mellan att gå fram till henne eller stanna kvar ett bra tag. Om Adrik var här så ville jag inte att han skulle få se mig samtala med henne, men om han inte var här så skulle det vara slöseri att inte göra det. Även om Adrik inte var här så var det inte särskilt lätt att gå fram och prata med den som huggit av ens finger. Men tillslut hade jag börjat gå fram mot henne. Fortfarande tvekande. Jag vet inte hur många gånger jag höll på att gå tillbaka. Jag fortsätter att gå. Någon gång måste jag göra det. Men varför redan nu? Jag vill inte, verkligen inte. Om jag klarar det här, så ger jag mig själv en stor chokladglass i present. En sådan med nötter och kolasås. Jag fortsätter att tänka så för att hindra mig själv från att vända på mina steg och gå åt ett annat håll. När jag bara är ungeför femton meter ifrån henne så kom jag att tänka på vad jag ska säga. Hej, jag är den du förföljers bästa kompis, jag heter Luthor och du då? Eller, Hejsan, jag skulle bara vilja prata med dig för att du ser trevlig ut. Det skulle ju inte fungera så bra. Och hon inte trevlig ut alls för den delen. I alla fall inte för mig. Jag la märke till att hon hade sett mig men hon tittade snabbt bort åt ett annat håll igen. Jag tryckte ned min keps för ögonen, inte för att jag vill att hon inte ska känna igen mig, utan mest för att jag inte riktigt vågar möta hennes blick.
"Uhm...", börjar jag att säga men tystnar snabbt och tänker ut en bra häsningsfras på drygt en sekund. Då såg jag att hon lyssna på musik i sin ipod. Det gav mig en snabb improvisations hälsning.
"Hallå, vad lyssnar du på?" fortsätter jag med skakig röst som inte alls låter som min i mina öron. Jag såg att hon ryckte till och pausade musiken medan hon sände en snabb blick snett åt vänster. Jag kollad också dit för att se vad hon kollade på men jag såg bara träd och buskar.
"Evanescence", svarade hon men kollar inte åt mitt håll. Hennes röst var kall och hon verkar väldigt ointresserad. Hon verkar inte ha märkt att det var hennes Adriks bästa kompis som pratade med henne. Stämningen var väldigt tung så jag förtjänar verkligen den där glassen senare.

Sindy

Vi satt vid köksbordet och spelade dam. Jag tog upp ett kort. Med en djup suck lade jag ner en nia på bordet. Hennes tur, hon sken upp och började byta sina kort.
"Nybörjartur" muttrade jag. Hon skrattade till svar och lade ut en kung.
Så fortsatte det tills högen var slut. Vi vände upp våra kort.
Hon hade dam, dam, ess och dam. Jag hade två, dam, tre och tre. Hon fick alltid bättre kort än jag, fast i slutet slutar det ofta med att jag vinner trots allt. Jag hade rätt.
Vi lyfte upp korten i pannan och jag fnissade till när jag såg hennes knekt. Jag blev ännu gladare när jag såg mitt eget ess.
"3-3, nu är det final" sa jag.
"Inte idag, du måste du gå och lägga dig."
"Snälla Earlyn, bara en gång till." Jag såg på hennes blick att hon inte skulle ge sig, så jag bytte taktik.
"Så synd, för vinnaren kunde ju få det som blev över av förra veckans godis..." Jag visste att hon inte skulle kunna motstå förslaget, hon älskade godis.
Jag såg hur Earlyn övervägde att tvinga mig att gå och lägga mig och få en god natts sömn, eller att kanske vinna godiset. Jag såg hur hon fattade beslutet.
"Okej, en gång till, men sedan måste du gå och lägga dig." Jag flinade och började dela ut.
Det skulle bli en lång kväll.

Jag vaknade. Historieboken som låg i mitt knä höll på att glida ner på golvet. Jag tog upp den och lade ner den på skrivbordet. Efter att tittat mig i spegeln, sett mitt hår och förstått att det vore en omöjlig uppgift att reda ut det nu gick jag ut i köket för att ta något att äta. Jag tänkte på drömmen samtidigt som jag lade på ett tjockt lager ost på en macka.
Det var inte en vanlig dröm, mer som ett minne...
Jag måste varna Adrik och Luthor och fråga vad de visste om Earlyn.
Jag hann inte tänka vidare på det för faster Emelie kom in i rummet. Hon hade på sig det konstigaste plagg jag någonsin sett. Ett tag liknade det faktiskt, faktiskt väldigt mycket...men det kunde det inte vara.
"Är det där inte vår filt?" Faster Emelie tittade på sin konstiga "klänning" och förklarade sedan.
"Jag råkade spilla lite kaffe på den igår och fick inte bort allt när jag försökte tvätta den, så jag tänkte att ni nog inte ville ha den, och det var ju synd att slänga den." Hon pillade på en stor mörk fläck på filten och fortsatte.
"Och tänk vad gamla Rosa kan göra för underverk." "Rosa" var faster Emelies symaskin. Jag försökte alltid förklara att Rosa var ett typiskt konamn. Men så fort man nämnde det blev faster Emelie helt omöjlig att prata med och mummlade om symaskiners rättigheter.
Med en suck började jag äta min macka och försökte att strunta i den gnagande känslan som ville att jag skulle göra något åt Earlyn.
Jag kunde inte skjuta upp det längre.

Adrik

Jag smög mig långsamt in i parken samtidigt som jag nervöst tittade mig omkring. Vanligtvis brukar jag inte vara här så här precis efter soluppgången men det kändes som att jag behövde lite tid för mig själv. Prunusparken var väldigt vacker på morgonen och jag kunde inte låta bli att stanna till och beundra landskapet i några sekunder. När jag började gå igen insåg jag att det var de lugnaste sekunderna jag upplevt på länge. Jag ruskade bårt tanken ur huvudet och satte mig lutad mot ett träd i ett försök att se hyfsat avslappnad ut. Prunusparken hade alltid varit ett ställe där jag kunde ta det lugnt. På sista tiden hade jag inte vågat gå hit men nu kändes det som att stalkern hade lugnat ner sig. Det har liksom känts som att jag inte har något privatliv överhuvudtaget. Både det att Carol har frågat en massa jobbiga frågor och det att stalkern har varit efter mig hela tiden. Jag svepte med blicken över parken bara för att upptäcka att jag var den enda där förutom en pojke som såg ut att vara ungefär i min ålder och en lite äldre tjej en bänk därifrån. Morgonsolen var bakom dem så jag kunde inte avgöra om det var någon jag kännde. Plötsligt insåg jag vad jag just tänkt. En äldre tjej. Jag reste mig upp och gick raskt ut ur parken. När jag tittade över axeln bara för att upptäcka att tjejen också hade rest sig. Så fort jag kommit ut ur parken ökade jag takten och sprang därifrån.

Luthor

Jag stod utanför Prunusparken och väntade på att Adrik skulle komma med sin släkt. Eftersom Adrik inte brukade ha så kul på sina släktkalas för te.x sin faster och inte sin kusin efter tårtan så brukar han ofta bjuda in en kompis, oftast så blir det jag vilket jag är väldigt glad för. Egentligen så var det kanske inte riktigt så att jag väntade på Adrik, det var faktiskt hela två timmar kvar tills han skulle komma. Men Prunusparken var så fin att bara sitta i och läsa en bok eller bara vila, särskilt nu sent på våren då alla blommor och blad har slagit ut.
Det var en klar himmel med bara några små luddiga små moln ute i kanten och solen sken på son in så jag satte mig under ett kastanjeträd och njöt av den svala skugga som kastanjeträdets stora krona kastade. Det var då jag såg henne. Hon satt på en bänk en liten bit bort med som vanligt sin kikare runt halsen, men vad gjorde hon där? Borde inte hon vara upptagen med att kolla på Adrik? Borde jag gå fram till henne och säga det jag alltid har velat säga till en skit som hon? Det var min stora chans, hon kanske inte gör något annat än att kolla på Adrik så ofta och då borde jag ta chansen nu. Fast hon gör ju aldrig något annat än att förfölja Adrik så Adrik kanske är här, men vad skulle han göra här, två timmar innan kalaset började?

Earlyn

Adrik har pratat med någon i telefon för ett tag sedan, kikaren kanske svek mig, men det såg ut som om han var rädd och desperat. Hjälp! Min Adrik, vem hade gjort så att han inte mådde bra?! Sedan gick han till tågstationen och väntade en väldigt lång tid. Jag stod en bit ifrån honom, för han brukar alltid bli så förvirrad när jag dyker upp. Men snart klarar mitt hjärta inte av att inte prata med honom. Det var fint att stå där att titta på honom, det gjorde att "vänta" inte blev det riktiga ordet för att stå där. Sedan efter en längre stund så kom ett tåg, och många steg ur. En kvinna, på 20+ gick fram till Adrik. De såg ut att känna varandra ganska bra, och det måste hav varit henne Adrik väntade på. Hur kände de varandra, vad hade Adrik inte velat berätta för mig? Jag blängde lite surt mot henne, för att meddela henne att Adrik var min. Hon fnissade till lite. Vem var denna kvinna, och vad ville hon Adrik? Sedan gick de hem till Adrik, hon blev välkommen att hans föräldrar och såg ut att vara väntad. Fast jag undrar vad hon ska med min Adrik? Jag måste prata med honom nu! Jag står inte ut med att inte leva med honom. Så när jag kom hem så beslutade jag mig för att träffa honom imorgon. Det var ju helgdag imorgon, så det passade ju fint. Han går alltså inte på gitarr, fast med största sannolikhet ska han till Prunusparken iallafall. Skulle inte han på något släktkalas? Hans faster fyller år, så var det ja. Fast det är ju inte närmre fem, så det är ingen fara. Jag kan knappt vänta tills imorgon!

Luthor

När Adrik sa att han hade ringt sin kusin Carol blev jag först ganska förvånad. Jag hade mött Carol förut, när hon var och hälsade på och då hade jag inte kunnat ana att hon skulle jobba som dektektiv. Hon ville bestämma hela tiden och erkände aldrig att att hon ibland gjorde fel. Själv hade jag tyckt att hon var jobbig och helst velat att hon skulle gå sin väg så att jag fick vara ensam med Adrik. Men nu verkar hon ha ändrats sig lite. Åtminstonde från vad jag har sett.
Jag har inte sett henne på evigheter så det var ändå ganska kul att träffa henne fast hon inte var min kusin, Adrik verkade lugn och lite gladare än vanligt när hon var där. Och om Adrik litar på henne så gör jag det också. Hoppas bara att hon verkligen kunde klara det. annars var hopn ju inte till ågon nytta alls. Men jag försöker ändå att tro på henne. Hon kan kanske klara det.

När Jag sprang fram till Adrik den morgonen var det första han sa att Carol hade kommit, du vet min kusin som du träffade för några år sen, sa han.
Jag nickade för visst kom jag ihåg, och det måste vara hon. Adrik har bara en kusin som är tjej.
"Hon har en detektivbyrå nu, så jag ringde henne...", fortsatte han.
"Okej", sa jag och log för att visa att jag tyckte att han hade gjort det rätta
Nu kanske vi kunde få stopp på det här innan någon annans finger blev avhugget.
Jag tyckte att det var dags för oss att stå emot henne, och om inte Carol gjorde det fast hon nu var här så fick vi väl gjöra det själv. Jag ville inte ha det så här längre.