Adrik

Jag sprang flåsande fram till henne. Carol, nästan skrek jag så fort jag lugnat ner mig. Hon höll upp ett finger för att tysta mig. Låt mig gissa, sa hon sedan med en röst fylld med retfull överlägsenhet. Du såg henne i parken va. Jag nickade snabbt. Jag tror i alla fall att det var hon. Solen var bakom henne så det var svårt att se. Hon tittade nu tvivlade på mig. "Så du såg henne aldrig riktigt?". Nej, jag sa ju precis att det, svarade jag otåligt. "Jag såg bara en tjej som var lite äldre än mig, var i parken samtidigt som mig och gick efter mig så fort jag började gå, självklart är det hon!". Hon funderade en stund och sa sedan: det verkar vettigt för att komma från dig. Men trots att det verkar vara henne så skulle det kunna vara någon helt annan tjej som råkade gå precis efter dig, fortsatte hon. "Sannolikheten för att det skulle vara hon är helt enkelt för liten". Hon tittade på mig som om hon bad om lov att fortsätta. Jag stampade otåligt med foten som svar. Dessutom har jag funderat på hur vi skulle kunna ställa henne inför rätta och kommit fram till att vi inte kan det över huvudtaget". Varför inte, hon högg ju faktiskt av Luthors finger, svarade jag irriterat. För att det inte finns några bevis förutom opera biljetten, sa hon snabbt. "Och i rätten räcker det helt enkelt inte med ett: hon försökte bjuda med mig på en opera så därför måste det vara hon som högg av min kompis finger". "Vi har visserligen Luthors finger men jag undersökte det själv igår och det finns inte ett spår av några fingeravtryck förutom dina". "Hon är tydligen tillräckligt smart för att ha hanskar på sig när hon hanskas med avhuggna fingrar". Jag är ledsen men hur mycket jag än tror på det du säger så kan vi inte bevisa någonting, avslutade hon. Det var tyst i några jobbiga sekunder. Sedan började jag långsamt gå uppför trappan till åvanvåningen samtidigt som min desparation bara växte och växte. Jag börjar undra om det här någonsin kommer få ett slut.