Adrik

Den kvällen somnade jag inte direkt. Jag låg uppe länge och försökte tänka ut hur det här ska sluta. Nu har jag i alla fall bett min kusin Carol om hjälp så nu borde det gå lite lättare att få stalkern att sluta spionera på mig. Jag vill ju inte erkänna det inför henne men hon är ett verkligt geni. Hon gick ut både skolan och gymnasiet med toppbetyg och driver just nu en detektivbyrå. Fast att jobba som detektiv är bara ett sätt för henne att tjäna extra pengar. Egentligen jobbar hon som arkeolog och vad jag hört så går det bra för henne. Hon begärde tydligen att få ledigt bara för att åka hit. Fast bara och bara, stalkern högg ju faktiskt av Luthors finger. Hur som helst så är hon den enda jag känner som kan lösa det här på ett diskret sätt. Synd bara att hon är så nedlåtande mot mig. Jag menar, efter att jag berättat om stalkern i telefon så frågade hon, "är du säker på att du inte bara överdriver allt". Hon högg av min bästa kompis finger, jag tror nog inte att jag överdriver allt. Hoppas bara att hon fixar det. Hon har ju vad jag hört inte misslykats med ett fall hitintills så det vore osis om hon inte kan ordna upp det här. Det verkar ju inte direkt vara något jätteavancerat fall eller så. Det är mest det att jag inte kan fixa det själv. Efter att ha tänkt denna lugnande tanke somnade jag.

Sindy

Jag sprang, och slutade inte springa.
Jag var i en labyrint, den svängde hela tiden och jag hade ingen aning om var jag var, det ända
jag såg var gråa kala metallväggar.
Jag tittade bakom mig.
Hon sprang, hon försökte springa till mig.
Jag ökade farten och försökte komma bort från henne, jag kom fram till en lång smal korridor, den tog aldrig slut och hade inga sidogångar. Jag kom till en återvändsgränd, framför mig fanns väggen och bakom mig fanns hon.
Jag kunde inte vända tillbaka till henne.
Jag blundade och försökte ignorera rösten som ropade Sindy, Sindy.
Jag kände en hand på min axel, Sindy, Sindy, SINDY!

Jag vaknade, faster Emelies hand låg på min axel, hennes glasögon satt lite snett och ur hennes slarvigt uppsatta frisyr hängde det mycket hår som inte kommit med och det dinglade fram och tillbaka när hon rörde sig.
"Åh har du vaknat nu."
"Jaa" sa jag men tvekade lite för jag var själv inte så säker.
"Eh jo" sa hon tvekande innan hon fortsatte,
"den här koppen råkade gå gå sönder, är den viktig..."
Hon höll upp en söndrig kopp som jag tror pappa hade köpt till mamma en gång i tiden.
Men istället för att säga att den nog var lite viktig för mina föräldrar sa jag med en suck:
"Jag tror du kan slänga den."
Jag vred på mitt huvud och såg väckarklockan, Den stod på 07:40.
Jag hoppade ur sängen och sa till faster Emelie:
"Min skola börjar tjugo minuter, jag måste ha glömt att ställa klockan."
Hon tittade osäkert efter mig men jag brydde mig inte.
Jag klädde på mig, borstade tänderna och kammade slarvigt igenom mitt hår. Jag tog en macka i handen och gick ut genom dörren.

På den första rasten kom Luthor fram till mig, han började fort prata.
"Hej Sindy" sa han.
"Var tog du vägen i fredags? Du kom aldrig på filmmarathonet."
Hade jag inte ringt Alexis? Jag kanske bara hade tänkt att jag gjorde det. Skulle jag dra lögnen om att jag ville tillbringa mer tid med faster Emelie? Nej det skulle han aldrig gå på. Så istället sa jag:
"Jag mådde lite dåligt så jag orkade inte gå" svarade jag och hoppades att han inte genomskådade min lögn.
"Jag borde kanske ha ringt men det glömde vi."
"Vi" frågade han.
"Jag tyckte du sa att dina föräldrar var bortresta och du har väl inga syskon?"

Varför sa jag vi? Jag hade väl inte syftat på faster Emelie? Eller hade jag det? Men jag sa ändå snabbt:

"Jo, mina föräldrar är ju bortresta som du vet, så min faster Emelie har kommit för att se hur jag har det."

"Gillar du inte din faster?" frågade han.

"Jo egentligen, problemet är bara att hon alltid råkar förstöra något när hon är hos oss, krymper min favorittröja i tvätten t.ex."

Jag tänkte bistert tillbaka på den gången faster Emelie faktiskt hade krympt den i tvätten.

"Adrik" ropade Luthor och sprang fram till Adrik.

Till mig sa han något i stil med:

"Vi ses senare."

Jag tittade på de. Adrik sa lågt något till Luthor, och på Luthors min gillade han det inte. Han vred på huvdet och tittade snabbt på någon som stod där, och det var inte vem som helst det var hon.

Jag sprang snabbt till nästa lektion, och satte mig ner på en stol.

Vad visste Adrik och Luthor om henne? Vad skulle jag göra?

Till slut bestämde jag mig för att fråga de.

Inte nu inte idag, men jag skulle göra det.

Carol

Jag visste att han skulle ringa, alla behöver mig! Visserligen tog det längre tid än jag trodde, men det är bara för att han är en envis liten åsna. Han lät så hjälplös och desperat när han sa ''Jag vet inte vad jag ska göra, det är en skum tjej som förföljer mig vart jag än går och häromdan så högg hon av min kompis finger.'' "Är du säker på att du kanske inte bara överdriver allting?'', hade jag sagt jag med en överlägsen ton. ''NEJ!!!", sade han skarpt. ''Okej, jag tar mig väl en titt'', svarade jag då. Det regnade och håret klibbade sig fast på mitt ansikte. SKIT, SKIT, SKIT!!! Jag missade tåget!!! Då får han väl vänta en timme till. Jag gick och sökte skydd i en kiosk nära tågcentralen. Där köpte jag mig ett kexchocklad och en cocacola, sen var det bara att vänta. När nästa tåg äntligen hade kommit så gick det ganska fort, jag var framme efter ca en halvtimme. Han stod redan där och väntade i regnet när jag var framme ''Var har du varit?'', sa han surt. ''Jag missade första tåget och fick vänta i en timme,'' sa jag. Jag la också märke till att det var en blond tjej med glasögon som stirrade på mig med ilskna ögon en bit bort. jag fnissade till lite, det var säkert den så kallade stalkern. ''Jag har väntat nästan i en och en halv timme,'' sa Adrik surt. "Men kära kusin jag har ju i alla fall kommit'', svarade jag varmt. Jag blev varmt välkomnad av Adriks föräldrar. ''Det var längesedan Carol'' sa Adriks pappa. ''Ja,'' sa jag glatt. På kvällen sa Adrik att han skulle visa mig hur det var i skolan. ''Okej'' sa jag trött. "Men nu får vi ta och sova, God natt''.

Luthor

På vägen hem från film-maratonet så såg jag inte till hon-den-där längre. Det är mörkt nu så egentligen så var det nog inte så konstigt att jag inte lagde märke till henne, men jag hade märkt att hon alltid brukad stå eller sitta under lyktstolpen om det fanns någon nästan som att hon ville bli uppstäckt. Eller så var hon bara dum. Även om hon inte var precis där det fanns som mest ljus men hon hade alltid lite ljus på sig. Hon kanske var mörkrädd eller något. Jag skulle snarare gömma mig mera, jag skulle ju inte vilja att den jag kikade på skulle bli rädd eller något. Fast jag skulle såklart inte göra som hon, jag är ju tillskillnad från henne inte helt galen. Jag vet att man inte får någon att bli kär i en på det där sättet. Inte för jag vet hur man ska göra istället...

När det var skola igen så letade jag snabbt upp Sindy.
"Hej, Sindy! sa jag, "Var tog du vägen i fredags? Du kom aldrig på film-maratonet."
Jag såg att Sindy tvekade lite innan hon svarade som om hon egentligen inte hade lust at svara alls.
"Jo, jag mådde lite dåligt så jag orkade inte gå," svarade hon, "Jag borde kanske ha ringt och sagt att jag inte skulle komma men det glömmde vi bort."
Men nu verkade Sindy åtminstone må bra nu förutom det att hon verkade undvika fråga varför hon inte kom.
"Vi?", undrade jag "Jag tykte att du sa att dina föräldrar var bortresta och du har väl inga syskon?"
Inte vad jag visste om i alla fall. Men jag hade läst många böcker när man har ett syskon eller förälder som man inte känner till och sen så träffas man igen när man är ute på något äventyr av något slag. Oh, vad jag gillar sådana böcker!
"Jo, mina föräldrar är ju bortresta som du vet så min faster Emilie hade kommite för att se hur jag hade det " sa Sindy och rynkade ögonbrynen som om hon inte gillade vad hon just hade sagt.
"Gillar du inte din faster?", undrade jag.
"Jo egentligen, problemet är bara att hon alltid råkar förstöra något när hon är hos oss, krymper min favorit tröja i tvätten t .ex".
Då såg jag Adrik stå en bit bort och titta på oss.
"Adrik!" ropade jag och sprang fram till honom medan jag ropade ett "Vi ses senare" åt Sindy.

Earlyn

Jag börjar bli orolig, för Adrik. Han umgås så mycket med sådana som säger att de är hans vänner, det kommer inte sluta bra. Det kommer sluta med att de sårar honom och han blir ensam. Jag tycker synd om honom, han är bara värdig mig. De lurar honom, och tar honom ifrån mig. Han är så sårbar och har bara mig. Han umgick med de igår, de kollade tydligen på film. Adrik och han också där, hoppas han har förlåtit mig för min handlig mot honom. Men den var nödvändig, och jag tror han har lärt sig att inte försöka sno Adrik ifrån mig. Jag hoppades att det skulle bli en läxa för honom. Fast idag är det en ny dag, fullt med nya möjligheter...

Adrik

Just nu sitter jag på film-maratonet. Det är väldigt kul att få slappna av och hänga lite med kompisar på ett ställe som hon inte känner till. Det jag menar är att hon knappast har tagit reda på mina vänners adresser. Möjligtvis Luthors adress då eftersom han är min närmsta vän. På tal om Luthor har han inte varit särskilt närvarande på hela kvällen. Varje gång man säger något till honom så får man bara ett Mmmm tillbaka. Han är väl fokuserad på filmen. Då slog det mig. Eller tänk om han är fokuserad på något utanför filmen. Jag låtsades gäspa samtidigt som jag försiktigt flyttade närmare fönstret. Det jag såg gjorde mig osäker. Det såg ut som en svart silurett vid busken. Men jag var som sagt inte säker. Jag drog mig bort från fönstret igen och hoppades innerligt att jag hade sett fel. Jag visste nämligen att om jag sett rätt var jag inte säker någonstans.

Hazel

Jag vaknade tidigt den morgonen. Det berodde nog på att jag ville träffa henne så tidigt som möjligt men jag skulle ju inte få träffa henne tidigare för det. Det skulle ju bara ta längre tid innan jag fick träffa henne. Den tanken fick mig att lägga mig ner igen i sängen och försöka somna om igen men det gick ju givetvis inte. Jag suckade tyst för mig själv och gick in i köket för att ta lite frukost. Mamma och pappa var såklart inte vakna än. Jaja, jag fick väl fixa frukosten själv. Åh herregud, tänkte jag när jag såg att det bara fanns en gammal müsli där bäst föredatumet hade gått ut får minst en månad sedan. Äh, jag fick väl strunta i fukosten i dag. Jag gick upp till mitt rum och klädde på mig samtidigt som jag tänkte på vad Adrik skulle tänka om han fick reda på att jag samarbetade med Earlyn, eller iallafall var på väg att göra det. Han skulle ju kunna tro att jag hade sjunkigt så lågt bara för att han hade varit lite elak mot mig något enstaka gång. Men om han trodde det så trodde han så otroligt fel. Men han fick ju tro vad han ville, det spelade ju ändå ingen roll.
Jag hörde hur någon gick i köket och prasslade med någonting. Det visade sig vara Lara. Hon ropade mitt namn och jag gick till köket.
-Finns det inget annat att äta än den här müslin, frågade hon.
-Ser det ut som det, eller? svarade jag kaxigt.
-Nej, jag får väl äta den då, sa hon så tyst att jag nästan inte hörde det.
Jag spydde inombords.
Jag märkte att jag faktiskt var klar så jag sa till Lara att hon skulle säga till mamma och pappa att jag hade gått till skolan.

Skoldagen gick väldigt snabbt och inget intressant hände utom att Adrik och Luthor satt med den där nya tjejen, Sindy eller något sådant och Alexis. Och det var ju inte så särskilt intressant. När dagen var över gick jag direkt till operan. Earlyn hade inte kommit dit än. Men efter ett litet tag så såg jag henne komma med en förvirrad blick. När hon hade kommit närmare så mumlade hon en hälsning och jag svarade. -Ja, du ville prata...? sa hon väldigt trevande.
- Uhmm, svarade jag oväntat osäkert.
- Jo, känner du Adrik? Ganska lång kille, brunt rufsigt hår? fortsatte jag.
Det var en väldigt onödig fråga med tanke på att jag visste vad hon tänkte Min älskade Adrik! Vad vill hon honom!?
Hon pillade fånigt på sina glasögon.
-Jaa, vi är väl bekanta...
Löjligt svar tänkte jag.
-Eller vi är faktiskt ihop.
Nu börjar det likna något tänkte jag även omjag trodde att hon skulle svara mer Vi har varit gifta sedan länge!
- Jaha, så det är på det viset. Jag är inte kär i Adrik , eller nått, om du tror det! log jag.
- Okej men varför är du här då? Varför ville du möta mig? undrade hon.
-Öhh, vi tar det en annan gång. Jag måste gå nu! sa jag hastigt.
-Okej... var det sista jag hörde från henne innan jag halvsprang därifrån.
Skit, varför måste allt bli så himla klyddigt!!?
Hon är så j***** dryg!!!
Jag hade nämligen kommit på att Lara var ENSAM hemma...

Luthor

Jag tycker att det var synd att Sindy inte kom. Det var mycket roligare om man var flera, men inte för många utan bara dem som man tyckte om. Adrik skulle t. ex aldrig vilja att Hazel skulle vara med på en marathon filmkväll där han var med. Även om filmen är bra så saknar jag Sindy. även om vi kommer att träffas i skolan på måndag igen så hade jag tyckt att det skulle vara kul att tillbringa en kväll med henne för att lära känna henne bättre. Och så älskar jag Sagan om ringen så jag ska inte klaga, även om jag ibland tröttnar på att Alexis och Adrik hela tiden pausar för att diskutera det senaste scenen eller hur snygg Legolas var i Alexis fall. Men det var svårt att inte titta ner genom fönstret ständigt och kolla om hon var kvar där nere. Hon kunde verkligen inte hitta på något annat att göra, undrar typ inte hennes föräldrar vad hon håller på med varje dag eller är de också sådana helt knäppa typer som tycker att när man följer efter en kille med kikare hela tiden är helt normalt. Men tänk om Sindy hade sett henne, då vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Man kan ju inte bara svara som om det vore helt normalt, det är bara en tjej som förföljer Adrik vart han än går och har huggt av mitt finger, men du behöver inte bry dig om det, nej då. Det där lät bara så fel. Hon kommer att tycka att vi är helt galna då, så jag hoppas verkligen att Sindy eller någon annan inte har sett henne. Adrik verkar inte ha märkt henne än, han sitter ju ganska långt borta ifrån fönstret och pratar ständigt om filmen med Alexis och de andra. Jag vill inte påminna honom om det, han förtjänar en kväll där han bara kan ha kul. Kul som om ingenting har hänt och allt är precis som vanligt. Jag undrar när jag kommer att ha så kul igen.

Sindy

När Alexis hade sagt att hon skulle ha en marathon filmkväll tyckte jag att det skulle bli kul, när hon sa att filmen skulle vara Sagan om ringen sjöng det inom mig. Jippie, Sagan om ringen. Jag älskade Sagan om ringen. Det skulle också bli kul att umgås med kompisar för en gångs skull. Jag skulle känna mig normal. Det skulle säkert bli en massa tjat om hur snygg Legolas var, ja som det brukade vara. Men det var skönt att ha det normalt. Och att komma bort från faster Emelie. Jag kände likadant när jag nu några timmar senare kunde se Alexis hus. Men plötsligt stelnade jag till. Det var hon, hon, varför just hon. Bakom hennes glasögon kunde jag se hennes ögon som intensivt stirrade in mot fönstret där jag redan såg hela gänget sitta och vänta på någon, på mig. Hennes mörkblonda hår hängde utsläppt, ungefär lika långt ner som hennes kikare som hängde runt hennes hals. Hon lyfte kikaren till glasögonen för att se rummet och personerna bättre. Jag stod som paralyserad och bara stirrade på henne. Jag fick medvetandet tillbaka och bestämde mig för vad jag skulle göra. Hon hade inte sett mig än så jag vände mig om och sprang iväg. Jag ringde Alexis och sa att jag inte kunde komma, hon lät väldigt förvånad och ännu mer när jag sa att jag skulle tillbringa lite tid med min faster. Innan hon hann börja fråga ut mig sa jag åt henne att hälsa de andra och ha det kul, och klickade sedan bort henne och stängde av mobilen. Faster Emelie var bättre än henne (vilket inte hände så ofta,) och jag kände igen den där kikaren. Jag som trodde det var över nu, men så mycket kan man inte hoppas på. Jag ville bort från henne, långt långt bort...

Adrik

Idag pratade jag med den där Sindy. Hon verkar ganska schyst men det är väll svårt att säga eftersom hon bara gått här ungefär en vecka. Hur som helst så verkar hon ha fattat att jag är orolig. För efter att hon suttit och ätit med oss så gick hon fram till mig och frågade om det var något fel. Jag svarade givetvis nej eftersom det räcker med Luthor vet om det. Jag tror inte att hon trodde mig riktigt, men vad gör man? Hur som helst så har jag värre saker att oroa mig för. Igår såg jag Hazel stå och prata med den där stalkern. Tänk om de planerar något. Tänk om Hazel verkligen har sjunkit så lågt som till att konspirera med stalkern bara för att vara jobbig mot mig. Jag skakade på huvudet. Nej, Hazel var störig men ändå mycket bättre än den där stalkern. Hoppas jag...

Earlyn

Okej, först undrade jag vem hon var och vad hon ville. Hon vekade lite mysko men ändå ganska okej. Jag gick dit iallafall, trots att det tog imot. Det var bara några dagar sedan jag hade stått där ensam med tårar i ögonen. Men jag gick dit åtminstone, men började nästan gråta. Jag kände mig ganska osynlig jag gick förbi alla, alla tittade rakt förbi mig. Varför var jag så ful? Så tråkig, så ointressant. När jag kom dit stod redan flickan Hazel där. Jag mumlade en hälsning, hon svarade. Dock lite snabbare och rakt än vad jag hade väntat mig. "Ja, du ville prata...?" sade jag trevande. Varför ville hon prata med mig? "Uhmm", svarade hon. Jag trodde först att hon skulle hålla på att stamma sådär igenom hela samtalet, men hon började prata. "Jo, Känner du Adrik? Ganska lång kille, brunt rufsigt hår?" Det tog mig någon sekund att förstå vem hon pratade om. Min Adrik, min Adrik. Vad skulle jag svara. Nervöst pillade jag på mina glasögon. "Jaa, vi är väl bekanta..." Hon kanske vill åt min Adrik, skada honom. Eller hon rentav försökte sno honom ifrån mig? "Eller, vi är faktiskt ihop." Jag blev förvånad i vilken hastighet orden kom ur min mun. Men vadå, det var ju sant! Det gällade att få henne att första att han redan hade gett sitt liv och själ till mig. Hazelflickan, blev tyst och granskade mig. Med förvånansvärt lugna ögon. "Jaha, så det är på det viset" hon klämde fram ett leende. Hon sade sedan snabbt: "Jag är inte kär i Adrik, eller nått, om du tror det!" Jag rynkade på ögonbrynen. "Okej, men varför är du här?" sade jag med inte alltför trevlig röst. "Varför ville du möta mig?" Jag granskade nu henne med samma iskalla blick som hon hade granskat mig. Hazel såg plötsligt ut som om hon kom på något. "Öhh, vi tar det en annan gång", sade hon sedan blixtsnabbt. "Jag måste gå nu!" "Okej..." Hon gick med snabba steg iväg, och jag skulle hört vad hon tänke; Skit, varför ska allting bli så himla klyddigt?!

Luthor

Det var dags för lunch och jag, Adrik och några andra gick iväg till matsalen när Alexis vände om och gick iväg igen. När hon kom tillbaka hade hon med sig den nya tjejen Sindy. "Så, hur trivs du här då? frågade jag Sindy för att få in henne i samtalet så att hon slapp vara utanför eftersom att hon var ny. "Jag trivs bra här, det är en fin skola", svara Sindy och jag höll med, det hade jag också tyckt första gången jag kom hit. "Ja, det var ju tur det," sa Adrik och log lite nervöst Även om den där tjejen som följde efter Adrik hade legat ganska lågt på sistonde så var Adrik ständig nervös. Jag förstod honom. Hans... kompis hade just fått ett finger avhugget så det var väl normalt att han var orolig, det brukar man väl vara över sina kompisar? För det var väl det der var. bara kompisar. Ibland känner jag att jag vill vara bågot mera än en kompis, Adrik har många kompisar och jag är bara en av dem. Fast han för det mesta brukar vara med mig och inte någon annan. Jag rycktes ut ur mina tankar av att jag såg Hazel snegla lite åt mitt en bit bort. Jag kom ihåg att Adrik och Hazel hade bråkat förut så jag antog att hon kollade lite surt på Adrik och inte på mig, Adrik satt ju brevid. Fast Hazels blick var inte direkt sur tan mer... normal. Det är ganska svårt att hitta ett ord som beskrev det så jagh bestämnde mig för att kalla den normal. Ibland kunde Hazel vara så jobbig, vad hade hon emot Adrik? han hade ju bara råkat stöta till henne med ryggsäcken, och det såg inte heller ut att göra särskilt ont heller jag hade bara suttit och läst i min bok och väntat på att de skulle bråka färdigt, det fanns inte så mycket jag kunde göra åt det, dessutom så bråkade Adrik ofta med Hazel så det var inget speciellt med ett till. Det negativa var att Adrik var på ganska dåligt humör resten av dagen. Men då var han inte hela tiden så orolig så egentligen har jag något att tacka Hazel för.

Sindy

Jag var på väg till matsalen då en blond tjej som jag sett i min klass kom fram till mig och började prata. "Hej, jag undrar om du vill sitta med mig och mina kompisar idag. Du är ju ny i klassen och jag tänkte att du kanske ville ha någon att sitta med, jag minns hur det var för mig att börja i en ny klass så jag tänkte varför inte fråga." Hon tog en kort paus innan hon fortsatte. "Och det är okej för de andra det lovar jag, de är schysta." Hon tog en paus igen, "Du måste såklart inte om du inte vill..." la hon till när jag inte svarade direkt. "Jo jo, tack så mycket" sa jag, hon hade pratat så fort att jag knappt hunnit med. Och så fortsatte det tills vi kom till matsalen, jag snappade upp att hon hette Alexis, men så mycket mer hörde jag inte. I matsalen visade hon mig till ett bord som några redan satt vid. Vi satte oss ner. Alexis började snabbt presentera mig för alla runt bordet, två av de kände jag igen från klassen. De hette Adrik och Luthor och hade suttit bredvid varandra i de flesta klassrummen. Jag började sträcka fram handen för att hälsa på den första (Luthor) som var av medellängd och hade ljust hår. Men jag drog snabbt tillbaka den när jag såg att hans högra hand var gipsad. Jag kanske skulle hälsa med vänsterhanden istället, men det kanske skulle se fel ut, de fick inte ana oråd på något sätt. Till slut bestämde jag mig för att det bara räckte med en nick och ett leende. Jag hälsade även på Adrik och de andra på samma vis. Adrik hade brunt rufsigt hår, och alla andra såg rätt normala ut. De såg inte överlyckliga ut men inte precis sura heller. De gav mig iallafall ett leende och det uppskattade jag. "Så hur trivs du här då?" Rösten hade kommit från Luthor och jag svarade honom med ett leende innan jag började prata, "jag trivs bra här, det är en fin skola." "Ja, det var ju tur det" sa Adrik med ett osäkert leende. Resten av dagen var jag med det gänget, som hade en bra stämning. Fast det var inte så konstigt eftersom Alexis alltid höll igång med något nytt samtalsämne. Men ibland när jag tittade på Adrik verkade det var något med honom, han verkade nervös och tittade sig omkring som någon följde efter honom hela tiden, och jag hade ingen aning om vad det var, jag stod inte ut med hemligheter. Men en sak var säker, jag skulle ta reda på det.

Hazel

-Vad är det för fel på dig ditt j***** pucko!!! skrek jag samtidigt som jag knuffade till honom. -Ska du säga! vrålade han tillbaka. Han hade nämligen puttat till mig med flit när han tog ut sin ryggsäck ur sitt skåp. Men han är ju min värsta ovän så han kunde väl inte hålla sig. Den idioten. -Hazel, jag vill verkligen inte bråka med dig. Sa han så att det nästan lät som om jag vore en liten unge som inte förstod någonting. Han fortsatte: -Jag försökte bara ta ut min ryggsäck. -Ha! Och det ska jag tro på, sa jag. Han tittade på mig i några sekunder och sedan sa han överdrivet lugnt: -Ja, det ska du. Sedan gick han iväg med Luthor. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Luthor. Hade han suttit där hela tiden? Hade jag skämt ut mig mitt framför ansiktet på honom? Nej, han satt ju med näsan i en bok. Han kunde inte ha sett någonting och han satt ju en liten bit bort. Sedan gick han bort med Adrik, eller ska jag kalla honom den töntiga idioten Adrik? Om han bara visste hur mycke han skulle ångra att han hade varit så elak mot mig i alla dessa år, om han bara visste... För nästa kväll skulle jag träffa henne utanför operan. Hon kunde säkert hjälpa mig utan att hon skulle ha en enda aning om vad hon gjorde mot sin "älskade"...

Adrik

Vad är det för fel på dig, vrålade hon samtidigt som hon puttade till mig. Ska du säga skrek jag tillbaka. Det var jag och min värsta ovän Hazel som bråkade som vanligt. Hon trodde att jag hade puttat till henne med flit när jag skulle ta ut min ryggsäck från skåpet. Lyssna här Hazel, sa jag och försökte att låta lugn. Jag vill inte bråka med dig. Jag försökte bara ta ut min ryggsäck. Och det ska jag tro på, sa Hazel retfullt. Jag tittade på henne några sekunder och svarade sedan bestämt: ja, det ska du. Hon verkade både överaskad och irriterad över att jag svarat så lugnt. Hon hade nog hoppats på att jag skulle fortsätta skrika. Jag tog tillfälet i akt och gick därifrån. Bakom mig hörde jag Luthor resa sig upp och börja gå efter mig. Jag kommer aldrig att bli vän med den där Hazel, tänkte jag för mig själv. Då visste jag inte att Hazel skulle ha en betydande roll i mitt liv senare.