Sindy

Jag sprang, och slutade inte springa.
Jag var i en labyrint, den svängde hela tiden och jag hade ingen aning om var jag var, det ända
jag såg var gråa kala metallväggar.
Jag tittade bakom mig.
Hon sprang, hon försökte springa till mig.
Jag ökade farten och försökte komma bort från henne, jag kom fram till en lång smal korridor, den tog aldrig slut och hade inga sidogångar. Jag kom till en återvändsgränd, framför mig fanns väggen och bakom mig fanns hon.
Jag kunde inte vända tillbaka till henne.
Jag blundade och försökte ignorera rösten som ropade Sindy, Sindy.
Jag kände en hand på min axel, Sindy, Sindy, SINDY!

Jag vaknade, faster Emelies hand låg på min axel, hennes glasögon satt lite snett och ur hennes slarvigt uppsatta frisyr hängde det mycket hår som inte kommit med och det dinglade fram och tillbaka när hon rörde sig.
"Åh har du vaknat nu."
"Jaa" sa jag men tvekade lite för jag var själv inte så säker.
"Eh jo" sa hon tvekande innan hon fortsatte,
"den här koppen råkade gå gå sönder, är den viktig..."
Hon höll upp en söndrig kopp som jag tror pappa hade köpt till mamma en gång i tiden.
Men istället för att säga att den nog var lite viktig för mina föräldrar sa jag med en suck:
"Jag tror du kan slänga den."
Jag vred på mitt huvud och såg väckarklockan, Den stod på 07:40.
Jag hoppade ur sängen och sa till faster Emelie:
"Min skola börjar tjugo minuter, jag måste ha glömt att ställa klockan."
Hon tittade osäkert efter mig men jag brydde mig inte.
Jag klädde på mig, borstade tänderna och kammade slarvigt igenom mitt hår. Jag tog en macka i handen och gick ut genom dörren.

På den första rasten kom Luthor fram till mig, han började fort prata.
"Hej Sindy" sa han.
"Var tog du vägen i fredags? Du kom aldrig på filmmarathonet."
Hade jag inte ringt Alexis? Jag kanske bara hade tänkt att jag gjorde det. Skulle jag dra lögnen om att jag ville tillbringa mer tid med faster Emelie? Nej det skulle han aldrig gå på. Så istället sa jag:
"Jag mådde lite dåligt så jag orkade inte gå" svarade jag och hoppades att han inte genomskådade min lögn.
"Jag borde kanske ha ringt men det glömde vi."
"Vi" frågade han.
"Jag tyckte du sa att dina föräldrar var bortresta och du har väl inga syskon?"

Varför sa jag vi? Jag hade väl inte syftat på faster Emelie? Eller hade jag det? Men jag sa ändå snabbt:

"Jo, mina föräldrar är ju bortresta som du vet, så min faster Emelie har kommit för att se hur jag har det."

"Gillar du inte din faster?" frågade han.

"Jo egentligen, problemet är bara att hon alltid råkar förstöra något när hon är hos oss, krymper min favorittröja i tvätten t.ex."

Jag tänkte bistert tillbaka på den gången faster Emelie faktiskt hade krympt den i tvätten.

"Adrik" ropade Luthor och sprang fram till Adrik.

Till mig sa han något i stil med:

"Vi ses senare."

Jag tittade på de. Adrik sa lågt något till Luthor, och på Luthors min gillade han det inte. Han vred på huvdet och tittade snabbt på någon som stod där, och det var inte vem som helst det var hon.

Jag sprang snabbt till nästa lektion, och satte mig ner på en stol.

Vad visste Adrik och Luthor om henne? Vad skulle jag göra?

Till slut bestämde jag mig för att fråga de.

Inte nu inte idag, men jag skulle göra det.