Hazel

Jag vaknade tidigt den morgonen. Det berodde nog på att jag ville träffa henne så tidigt som möjligt men jag skulle ju inte få träffa henne tidigare för det. Det skulle ju bara ta längre tid innan jag fick träffa henne. Den tanken fick mig att lägga mig ner igen i sängen och försöka somna om igen men det gick ju givetvis inte. Jag suckade tyst för mig själv och gick in i köket för att ta lite frukost. Mamma och pappa var såklart inte vakna än. Jaja, jag fick väl fixa frukosten själv. Åh herregud, tänkte jag när jag såg att det bara fanns en gammal müsli där bäst föredatumet hade gått ut får minst en månad sedan. Äh, jag fick väl strunta i fukosten i dag. Jag gick upp till mitt rum och klädde på mig samtidigt som jag tänkte på vad Adrik skulle tänka om han fick reda på att jag samarbetade med Earlyn, eller iallafall var på väg att göra det. Han skulle ju kunna tro att jag hade sjunkigt så lågt bara för att han hade varit lite elak mot mig något enstaka gång. Men om han trodde det så trodde han så otroligt fel. Men han fick ju tro vad han ville, det spelade ju ändå ingen roll.
Jag hörde hur någon gick i köket och prasslade med någonting. Det visade sig vara Lara. Hon ropade mitt namn och jag gick till köket.
-Finns det inget annat att äta än den här müslin, frågade hon.
-Ser det ut som det, eller? svarade jag kaxigt.
-Nej, jag får väl äta den då, sa hon så tyst att jag nästan inte hörde det.
Jag spydde inombords.
Jag märkte att jag faktiskt var klar så jag sa till Lara att hon skulle säga till mamma och pappa att jag hade gått till skolan.

Skoldagen gick väldigt snabbt och inget intressant hände utom att Adrik och Luthor satt med den där nya tjejen, Sindy eller något sådant och Alexis. Och det var ju inte så särskilt intressant. När dagen var över gick jag direkt till operan. Earlyn hade inte kommit dit än. Men efter ett litet tag så såg jag henne komma med en förvirrad blick. När hon hade kommit närmare så mumlade hon en hälsning och jag svarade. -Ja, du ville prata...? sa hon väldigt trevande.
- Uhmm, svarade jag oväntat osäkert.
- Jo, känner du Adrik? Ganska lång kille, brunt rufsigt hår? fortsatte jag.
Det var en väldigt onödig fråga med tanke på att jag visste vad hon tänkte Min älskade Adrik! Vad vill hon honom!?
Hon pillade fånigt på sina glasögon.
-Jaa, vi är väl bekanta...
Löjligt svar tänkte jag.
-Eller vi är faktiskt ihop.
Nu börjar det likna något tänkte jag även omjag trodde att hon skulle svara mer Vi har varit gifta sedan länge!
- Jaha, så det är på det viset. Jag är inte kär i Adrik , eller nått, om du tror det! log jag.
- Okej men varför är du här då? Varför ville du möta mig? undrade hon.
-Öhh, vi tar det en annan gång. Jag måste gå nu! sa jag hastigt.
-Okej... var det sista jag hörde från henne innan jag halvsprang därifrån.
Skit, varför måste allt bli så himla klyddigt!!?
Hon är så j***** dryg!!!
Jag hade nämligen kommit på att Lara var ENSAM hemma...