Luthor

På vägen hem från film-maratonet så såg jag inte till hon-den-där längre. Det är mörkt nu så egentligen så var det nog inte så konstigt att jag inte lagde märke till henne, men jag hade märkt att hon alltid brukad stå eller sitta under lyktstolpen om det fanns någon nästan som att hon ville bli uppstäckt. Eller så var hon bara dum. Även om hon inte var precis där det fanns som mest ljus men hon hade alltid lite ljus på sig. Hon kanske var mörkrädd eller något. Jag skulle snarare gömma mig mera, jag skulle ju inte vilja att den jag kikade på skulle bli rädd eller något. Fast jag skulle såklart inte göra som hon, jag är ju tillskillnad från henne inte helt galen. Jag vet att man inte får någon att bli kär i en på det där sättet. Inte för jag vet hur man ska göra istället...

När det var skola igen så letade jag snabbt upp Sindy.
"Hej, Sindy! sa jag, "Var tog du vägen i fredags? Du kom aldrig på film-maratonet."
Jag såg att Sindy tvekade lite innan hon svarade som om hon egentligen inte hade lust at svara alls.
"Jo, jag mådde lite dåligt så jag orkade inte gå," svarade hon, "Jag borde kanske ha ringt och sagt att jag inte skulle komma men det glömmde vi bort."
Men nu verkade Sindy åtminstone må bra nu förutom det att hon verkade undvika fråga varför hon inte kom.
"Vi?", undrade jag "Jag tykte att du sa att dina föräldrar var bortresta och du har väl inga syskon?"
Inte vad jag visste om i alla fall. Men jag hade läst många böcker när man har ett syskon eller förälder som man inte känner till och sen så träffas man igen när man är ute på något äventyr av något slag. Oh, vad jag gillar sådana böcker!
"Jo, mina föräldrar är ju bortresta som du vet så min faster Emilie hade kommite för att se hur jag hade det " sa Sindy och rynkade ögonbrynen som om hon inte gillade vad hon just hade sagt.
"Gillar du inte din faster?", undrade jag.
"Jo egentligen, problemet är bara att hon alltid råkar förstöra något när hon är hos oss, krymper min favorit tröja i tvätten t .ex".
Då såg jag Adrik stå en bit bort och titta på oss.
"Adrik!" ropade jag och sprang fram till honom medan jag ropade ett "Vi ses senare" åt Sindy.