Earlyn

Fråga mig inte hur jag gjorde det. Det gick så snabbt, och jag vill inte tänka igenom det en gång till. Det var synd om honom, men det var nödvändigt. Mycket nödvändigt. Han förtjänar det, han som försökte hindra min Adrik från att träffa mig. En sådan djävul. Jag högg av hans finger för Adrik. För min Adrik. Han kanske inte vet varför jag just högg av hans högra ringfinger? Det var för att om man räknar från höger så är det fingret det andra. Liksom Venus är den andra planeten från solen. Planeten kallades så av romarna och är även namnet på deras kärleksgudinna. Jag gav ju fingret till Adrik, för att visa min kärlek till honom. Jag tror han förstod det och uppskattade min kulturella handling. Han är min, bara min.

Luthor

Jag minns faktiskt inte särskilt mycket av händelsen. Kanske är för att jag är i något chocktillstånd, jag har faktiskt bara niofingrar. Ju mera jag tänker på det desto konstigare känns det. Nio fingrar, nio fingrar, jag har bara nio fingrar. Det känns faktiskt ganska deprimerande. Jag hade bara gått till affären för att köpa choklad och lite andra saker då hon hade kommit framför mig. Hon hade skällt på mig och sagt massa saker om att jag "hindrade Adriks kärlek till henne för att komma ut". Känns minns jag inte så mycket mera. Det senaste jag kom ihåg var att jag låg på sjukhuset med ett bandage runt min högra hand. Vilken tur att det iallafall var på högerhanden, jag kunde fortfarande skriva och rita som vanligt. Tur i oturen, kanske man kan säga. Annars har jag kommit bra undan med bara några skrapsår och blåmärken. Plötsligt kändes hela den här stalker grejen helt annorlunda. Hon földe inte bara efter Adrik utan hon attackerade hans vänner också! Jag kom tillbaka till skolan efter tre dagar med ett bandage runt högerhand. Allting kändes nästan precis som vanligt där, bara det att jag saknade ett finger. Adrik hade såklart hälsat på mig de gångerna jag hade varit hemma pågrund av mittt finger. Han var såklart orolig för mig. Adrik brukade alltid oroa sig väldigt mycket för sina kompisar. Även om jag bara hade skrapat knät när vi åkte skateboard. Det var ganska sött egentligen men jag var ju inte dödligt sårad precis. "Vad skönt det är att du är tillbaka i skolan igen", säger Adrik och ler, "Alla har undrat var du var, jag blev tvungen att ta till en vitlögn och söga att du var kräksjuk". Jag ler mot Adrik som pratar på som vanligt. För en gångs skull så pratar han inte om stalkern, eller på sätt och vis gör han väl det men han pratar ju om min skada och inta var hon är. Även om jag bara har niofingrar så har jag fått tillbaka Adrik lite. Och nio är ett bra tal, mitt turtal. Jag nickar lite till Adrik som fortsätter prata om vad som har hänt i skolan medan jag var borta och lite andra saker också. "...Och då var Hazel så jobbig och sa...", fortsatte Adrik med en disskussion om hur jobbig hans ärkefiende Hazel var. Då märkte jag hur Hazel stog en bit bort och kollade på oss. "Ähmn, det verkar som om Hazel kollar på oss," sa jag lite tyst till Adrik. Adrik kollar runt och märker henne också. "Vad konstigt, tänk om hon också är en stalker", säger han lite skämtsamt. "Aldrig! Hon hatar dig!", svarar jag och ler. Då märker vi att lektionen har börjat och vi får jogga iväg. Fy, vad konstigt det känns att jogga utan ett finger. Jaja, jag vänjer mig nog. Kanske. Jag tar nog med Adrik nästa gång jag går till affären, Jag behöver redan köpa mera choklad.

Sindy

Det var helg, jag halvlåg i min säng och pluggade inför matte provet. När jag såg att klockan var halv elva och jag inte orkade mer matte, gick jag upp ur sängen till badrummet och började klä på mig. Jag kammade mitt halvlånga bruna hår, som var en nyans mörkare än mina chokladbruna ögon. Efter det tog jag på mig ett enkelt svart linne och mitt mjukaste par mjukisbyxor. Jag borstade tänderna och gick till köket. Jag började bre en limpa när min mamma kom in i rummet. "Sindy, din pappa är som du vet iväg med sitt jobb..." Så klart jag visste det, han hade inte varit hemma på två år, men det sa jag inte. "Ja." "Och jag måste iväg i en vecka så du får klara dig ensam, men du får förstås ringa faster Emelie om du vill." Jag rös till när jag tänkte på Emelie, det var inget fel på henne men hon förstörde alltid något när hon var här, som när hon krympte min älsklingströja i tvätten. Sedan kom jag på vad mamma faktiskt sagt. "Du lovade, du lovade att du inte skulle lämna mig igen," hon skruvade nervöst på sig, men jag fortsatte, "ni har alltid lämnat mig ensam med någon som faster Emelie, när pappa åkte bort lovade ni att allting skulle ordna sig, att vi skulle vara tillsammans igen." Jag förstod att jag skrikit det sista när jag såg mammas chockade min, det var inte jag som brukade få högljudda utbrott, men jag var verkligen upprörd. Jag sänkte orden till en viskning och fortsatte. "Men ni ljög, det gjorde ni alltid." Sedan gick jag till mitt rum och smällde igen dörren.

Hazel

Där står de och pratar med varandra utanför deras klassrum. Jag noterade att de snygga hade ett bandage runt sin högra hand. Han hade säkert stukat den eller något sådant.
Jag står utanför mitt klassrum-som ligger precis brevid deras-och kommer på mig själv med att glo på de. Mest på Luthor.
Deras lärare går förbi mig och ser tydligen att jag tittar på de. Han fnissar och mummlar för sig själv: -Ungdomlig kärlek! Så underbart!
-Meh, vad menar du!? sa jag.
-Jag såg hur du tittade på dem, viskade han och gick iväg
Jag hörde några röster bakom mig som sa: Hahaha! Så dissad du blev där! Jag har aldirg sett dig så förvirrad och osäker, du som alltid ska vara så kaxig och självsäker.
Det var Althea, Candace, Biana och Adwen, mina bästa vänner som tetades med mig. Det brukar vara tvärtom så jag blev helt chockad, nästan iallafall. Som en ren reflex, för att inte hamna i underläge, så slängde jag ur mig det första jag kom på.
-Vad gör ni här!?
-Lektionen tog precis slut och med tanke på att vi går i samma klass så tog den lektionen slut för dig också, sa Biana som om jag vore helknäpp. Vilket jag inte är.
Jag blev sur för att jag var pinsamt underlägsen i diskussionen så jag slängde surt med håret och vände på klacken samtidigt som jag hörde dem skratta.
Det var då jag såg hon som skulle förändra mitt liv för alltid för första gången. Jag såg henne genom fönstret. Kikaren gungade fram och tillbaka runt halsen.

Adrik

Jag sitter som vanligt på mitt rum med andan i halsen och tittar ut genom fönstret för att kunna se om hon kommer. Men för ovanlighetens skull har hon inte varigt här på hela dagen. Hon kanske har tröttnat? Ja, så måste det vara! Efter att jag inte gick på operan så har hon förstått att jag inte gillar henne. Då ringde det på dörren. Så var det med den förhoppningen, tänkte jag. Jag sprang över till min pappas arbetsrum. Från ett fönster där kan man se ytterdörren. Jag kikade ut genom fönstret för att till min förvåning upptäcka att det inte var hon utan en budbärare av något slag. Jag pustade av lättnad och började gå mot dörren. Budbäraren ringde på kockan en gång till. Jag kommer, ropade jag. När jag öppnade dörren bugade budäraren djupt och räckte fram ett paket. Jag såg genast att det var adreserat till mig. Budbäraren bugade igen och backade sedan snabbt därifrån. Jag gick in och stängde dörren efter mig. Jag satte mig vid skrivbordet och öppnade paketet. Det som låg däri gjorde mig yr av skräck och jag blev tvungen att ta tag i bordet för att inte trilla av stolen. I paketet låg ett avhugget, blodigt finger. Precis under nageln på det fanns en liten svart prick. Det var ett födelsemärke. Luthors födelsemärke.

Earlyn

Jag hade skuttat dit med en glad min och ett leende på mina läppar. Jag hade först bara trott att han var försenad, men det var ingen fara. Vi kunde hitta på något annat istället, som att gå på café. Trots att biljetterna hade kostat en del. Sen hade jag trott att han hade tagit fel datum eller dag på brevet. Jag började bli orolig om något hade hänt, eller vad som stog fel till. Varför kom han inte?!

Nu hade jag stått där i närmre en timme, det började bli kallt och tårarna som rann nerför mitt ansikte började ta slut. Var är du Adrik? Varför kommer du inte? Tårarna hade nästan frusit på kinderna när jag gav upp. Adrik älskar inte mig. Men varför kändes det som om mitt liv var förstört? Men jag vet vem som hade hindrat honom, och inte skulle han komma undan ostraffat...

Luthor

När det kommer en ny person i klassen så brukar nästan alla bli väldigt nyfikna på denna nya person och han eller henne står i centrum i typ en vecka eller så. Men efter ett tag så har alla vant sig med den nya och inget mer med det. Jag började själv i en ny klass och det var pirrigt och nervöst, men tjejen där framme såg väldigt lugn ut. Jag hatar att börja i en ny klass, man känner ingen och har inga direkta vänner. Men med den här klassen var det annorlunda. Adrik fanns ju här och han hade välkomnat mig med detsamma och allt var plötsligt mycket bra då och jag saknade inte den förra skolan ett dugg. Hoppas att den nya tjejen också kommer att tyvka så efter att tag. Jag lyssnade med ett halvt öra när läraren presenterade henne, hon hette alltså Sindy. Hon var ganska söt och många av de andra killarna i klassen hade pratat ganska mycket om henne på rasten efter det. Men jag brydde mig inte. Adrik var den enda jag behövde i mitt liv.

Adrik

Idag kom det en ny tjej till skolan. Ganska ointresant egentligen eftersom jag har mina egna problem att tänka på. Samtidigt kan jag inte sluta tänka på det. Hon kändes bekant på något sätt. Då slog det mig hon är väldikt lik den där som förföljer mig. Eller är det bara jag som är paranoid? Men tänk om jag verkligen har rätt. Jag försökte att glömma det men tanken etsade sig fast i huvudet. Tänk om det är hon.

Sindy

Jag tog ett djupt andetag och gick in i klassrummet. En lång gråhårig lärare som tidigare presenterat sig som Adelaide Davies gav mig ett leende och började sedan med en tydlig röst att presentera mig för klassen, "Det här är Sindy Evans den nya eleven jag berättade om för er, har du något du vill säga till klassen Sindy?" Jag betraktade klassen några sekunder, vissa såg lite nyfikna ut men de flesta verkade inte ens märkt att jag hade kommit. "Nej tack", svarade jag. Hon gav mig ett varmt leende och visade mig var det fanns en ledig plats. Jag satte mig ner på den hårda trästolen och började lyssna på Adelaides lilla introduktionstal som skulle vara i fem minuter men som sammanlagt blev trettiofem minuter, då en lärare i tjugoårsåldern kom in och avbröt henne, och tur var det. Resten av dagen flög förbi, det viskades och skickades lappar och jag lärde känna skolan och klassrummen, mest på egen hand. Några elever från elevrådet kom och välkomnade mig till skolan men mer var det inte med det. När jag några timmar senare satt i vardagsrummet och tittade på tv i min fåniga JAG ÄLSKAR SPINDELMANNEN t-shirt och ett par blåa mysiga pyjamasbyxor hade jag ingen aning om vad som skulle hända följande dag, men det behövde jag inte bekymra mig om nu. Det var imorgon, en dag i taget, en dag i taget.

Adrik

Vad är det här för en psykopat, tänker jag samtidigt som jag sätter mig ner på min säng. I mina darrande händer håller jag brevet som jag nyss hämtade från brevlådan. Jag förstår det inte. Varför mig. Jag tittar på det igen mest för att försöka smälta det jag precis läste. Kära Adrik! Jag förstår att det kommer som en chock att jag helt plötsligt skriver till dig så här. Samtidigt vet jag också att du har väntat på det ända sedan jag pratade med dig första gången. Hur som helst så har jag tänkt på en sak. Eftersom vi är själsfränder så borde vi gilla ungefär samma saker, eller hur. Därför bjuder jag dig nu till operan, den döende svanen. Jag väntar på dig utanför. Tid och adress står här bredvid. Vi ses där min älskade. Jag tittade upp igen och nu var mina ögon fyllda med tårar. Varför just mig...

Earlyn

Jag förseglade brevet, och skrev på framsidan. Till Adrik. Jag hade ägnat hela morgonen åt att skriva ett brev till honom och hade faktiskt blivit riktigt nöjd med vad jag hade fått fram. Det var ju inget sådand fånigt brev där man bara skriver att man älskar en, utan jag hade fått fram mina känslor till det yttersta. Jag är säker på att Adrik förstår mig så fort han läser brevet, och alla känslor som fanns i det. Och jag skrev ju inte mitt namn heller, det skulle förstöra allting. Jag tror nästan att han förstår mina känslor för honom, vi är trots allt själsfränder och gjorda för varandra. När Gudarna skapade oss, måste deras tanke varit att vi skulle bli förenade. Inte? Jag gick ut ur mitt hus, som bara låg tre kvarter bort från Adriks, och började gå mot hans hus. Vandringen kändes som vanligt kort, för att jag kanske skulle se honom gjorde tillochmed de bussresorna jag vakade över honom korta. Jag såg nu hans hus, och brevlådan. Jag gick fram till den skrikigt gröna brevlådan och innan jag lade i brevet kysste jag det försiktigt. Lycka till Adrik.

Luthor

Ingenting har blivit bättre. Allting är precis lika onormalt somförut och Adrik oroar sig bara för den där stalkern.
"Luthor, vad ska jag göra?".
Nu började han igen, han verkar inte något annat i huvudet änn henne. Jag fär visst inte plats längre.
"Inte vet jag, vänta tills hon lägger av, hon kan ju hålla på förevigt.", svarar jag lite buttert och dricker lite av min fanta. Det är onsdag och solen skiner, Adrik och jag sitter på det gamla vanliga cafét där Adrik först mötte henne. Just den dagen hade jag vait sjuk så jag var inte här, fy vad olägligt. Här brukar han och jag alltid sitta innan vi tar bussen, tre gånger i veckan gör vi det och jag tycker det är ett av det trevligaste sätten att vänta på bussen på. Men nu för tiden är det hela tiden samma samtalsämne även om jag försöker byta ibland utan effekt.
"Men hur långt tid tar det?! Det här är faltiskt inte särsilt kul att bli bevakad med kikare."
Jag svarar inte utan dricker upp och ställer mig upp. Vår buss går om några minuter så det var bäst att vi gick till busstationen nu. Adrik som också märkte hur mycket klockan var ställde sig också upp och han började gå. Jag gick lite långsmat efter. Jag märkte hur hon stod där en bit bort som om hon trodde att hon inte syntes med sin kikare runt halsen. Jag vände mig mot henne och gav henne blick som menade "Lägg av för tusan och lämna mig och Adrik ifred, jag hatar dig!" Sen snabbade jag på stegen så att jag kom jämsides med Adrik igen.

Hazel

-Men herregud! Vadådå, de e väl inget att hetsa upp sig över?! So what, liksom!!!, skrek jag och slängde med mitt långa blonda hår. -Men, men du är ju faktiskt tillräckligt gammal för att förstå hur viktigt det här är Hazel.., pep hon fram.
Jag orkade inte tjata med henne nu så jag gick upp på mitt rum och slog på den bärbara datorn.
Jag kollade mailen och såg att jag hade fått ett mail från biblioteket om någon slags försenad bok. Det måste ha med Lara, min 12-åriga lillasyster, att göra. Hon är nämligen en riktig bokmal. -Lara, du har fått något mail om försenade böcker!
-Ja syster jag ska lämna dem inom kort, sa hon.
Det är väldigt konstigt men jag har haft min syster i tolv år nu men jag har aldrig riktigt lärt känna henne. Hon döljer liksom någonting. Jag undrar om hon någonsin kommer att få en pojkvän?
Efter en stunds facebookande så slog tanken mig: varför sitter jag här och smälter framför datorn när jag kan göra så mycket annat? Något svar på den frågan fick jag aldrig så jag fortsatte att sitta och göra ingenting framför datorn.

Adrik

Det har varit någonting konstigt med Luthor på sistone. Visst att han förmodligen är orolig för mig, det är ju förståeligt eftersom jag också har betett mig lite udda. Men det är något annat också. Istället för att försöka hjälpa mig så håller han på och klaga på den där tjejen och hur hon beter sig. Det är ganska irriterande eftersom jag behöver hans hjälp och inte hans åsikt över hur jobbig hon är. Jag vill hur som helst inte förstöra vår vänskap så det är bäst att jag håller tyst. Hoppas i alla fall att han skärper till sig. Jag behöver dig Luthor, ditt gamla jag.

Luthor

Adrik och jag är bästa vänner. Det är väldigt skönt att vara med honom och jag tycker om att vara med Adrik mer än med någon annan. Så har det alltid varit. Men nu verkar det ha blivit annorlunda. Det är den där tjejens fel. Adrik har inte riktigt sig själv sedan han treäffade henne och nu finns hon överallt. det skulle inte förväna mig om det egentligen är Adriks flickvän. Han är ju så populär, för populär egentligen. Adrik pratar väldigt mycket om den här tjejen, jag börjar faktiskt bli lite orolig för honom. Han borde slappna av lite och tänka på något annat. Jag hatar henne verkligen. Även om det säkert är Adriks flickvän. Jag vill vara med Adrik själv, utan att hon smyger runt i buskarna och bevakar allt vi gör. Ända sedan vi började sexan så har jag kunnat vara med honom själv, det borde fortsätta så. Jag borde egentligen inte bry mig. Adrik får vara med de han vill. För vi är bara kompisar. Men jag skulle ändå vilja ha tillbaka den gamle Adrik. Den Adrik utan den där tjejen.

Earlyn

Jag står vid lycktstolpen, min kikare hängde dinglande runt min nacke. Han stod inne i sitt rum, det var starkt upplyst där inne och jag kan se honom gå runt därinne. Han verkade desperat, frustrerad. Stackars pojke! Jag lyfte upp kikaren till ögonen, svårt att ha den utanpå glasögonen, och betrakade honom närmre. Han är där inne med någon annan. Bäst för den personen att den inte försökte komma imellan mig och Adrik. Jag försökte ställa in bättre skärpa på kikaren, så att jag kunde se vem det var. Det funkade. Där inne var en annan pojke, i hans ålder. De såg ut att vara i samma ålder, och vara goda vänner. Just det ja, hette han inte Luthor? Bara en vän, tur. Så fånig jag var! Såklart han inte var ihop med någon, det var ju vi som var skapta för varandra. Jag kollade på mitt armbandsur. 18:56. Ja, då var det väl mat snart. För Adrik. Javisst hade jag rätt, någon minut senare såg jag att de gick ner för att äta. Det var svårt att släppa min själsfrände med blicken, när han graciöst gick ut ur rummet. Min kikare föll ner på min tunna jacka, och jag märkte att jag hade stått här i nästan en timme. Men jag gör vad som helst för Adrik, det är jag som vakar över honom.

Med namnet så vackert att man nästan kan smaka på det. Adrik.

Adrik

Jag sitter på mitt rum och tittar ut genom fönstret. Jag är så rädd att hon ska komma inom synhåll men samtidigt kan jag inte låta bli att titta. De sista orden hon sa till mig ekar fortfarande i mitt huvud "vi ses snart igen Adrik, det vet jag". Sen dess har jag sett henne överallt, på cafet, utanför huset och på väg hem från skolan. Det känns omöjligt att komma undan. Och dessutom kan jag inte säga till mina föräldrar för de skulle inte förstå.
Mamma skulle bara säga att det inte fick komma ut eftersom det kunde "smutsa ner fars rykte". Pappa skulle bara säga att jag fick skylla mig själv som hänger med fel sorters människor på klubbarna som jag brukar gå till. Den enda jag kan berätta för är min bästa vänn Luthor. Men han vet inte heller vad jag ska göra. Det är ett rent helvete!!!

Earlyn

Han förstår inte. Jag sitter på ett café i centrum, klockan är straxt över fyra. Andledningen till att jag gick hit var för att Han var här, annars skulle jag aldrig gått till ett så här folkrikt ställe. Jag hade satt mig några bord ifrån honom, han fick ju faktiskt inte bli rädd. Jag betraktade hans vackra ansikte och ögon, som jag hade svårt att slita mig ifrån. Jag rätade till mina glasögon, nu kom hans beställning. Jag ägnade inte en sekund åt att kolla vad han hade beställt, det visste jag redan. Han går hit tre gånger i veckan, och med tanke på att det var onsdag idag så måste det vara en ostfaralla och ett glas fanta han hade beställt. Som vanligt. Snart var klockan tjugo över, så han var nog tvungen att gå snart. Hans buss gick 16:43, och sedan bytade han till nästan ca 17:03. Ungefär. Men var här han trivdes bäst, och vid den mörka ån, där jag hade tagit mod till mig och för första gången och pratat med honom. Han måste ha tyckte om mig, för att han fick väldigt bråttom att gå där ifrån. Tihi, kärlek vid första ögonkastet. Han var så vacker, jag förtjänade honom nästan inte. Mitt mörkblonda hår och glasögon, inte var jag ens hälften så snygg som han. Inget gick upp mot honom. Ingen.

Och han var ju kär i mig. Det var han tvungen att vara.

Adrik

Jag blundar och gnuggar mina svettiga händer mot varandra i ett patetiskt försök att lugna ner mig själv. En massa frågor snurrar runt i mitt huvud. Bara jag tänker tillbaka på händelsen så känns det som att hon står där bredvid mig. Det hade varit en vanlig fredag och jag var på väg till bussen som skulle föra mig hem. Jag gick lugnt framåt på grusvägen längs med den mörka ån när ett plötsligt "hej" fick mig att rycka till. Bredvid mig stod plötsligt en flicka med mörk-blont hår och glasögon. Hon såg ut att vara lite äldre än jag och bar ett svart linne och en röd Adidas-tröja, runt hennes hals dinglade en kikare retfullt fram och tillbaka. Det var någonting med henne som skrämde mig men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad.
"Hej!", sa jag och försökte låta så säker som möjligt samtidigt som jag fortsatte att gå för att komma därifrån så snabbt som möjligt. Kan du inte stanna och prata lite, sa hon plötsligt.
Orden träffade mig som ett hårt slag i ryggen. "Ursäkta vad sa du?" kved jag fram samtidigt som jag försökte komma på en trovärdig ursäkt för att gå därifrån. Jo, sa flickan och skruvade på sig, kan du inte stanna och prata lite? Eh... jag tror nog inte att jag kan det, sa jag försiktigt, jag har nämligen en buss att hinna med. Flickan fnittrade plötsligt till, det hon sa sedan fick det att svartna för mina ögon av skräck, din buss går ju inte föränn om 20 minuter. M...men hur vet du det frågade jag stammande, har du spionerat på mig? Nejdå, sa flickan lugnt, jag har vakat över dig. Jag vacklade till och snubblade över en sten. Flickan gick fram till mig, tog tag i mig och drog upp mig på fötter med förvånandsvärd styrka. Hennes händer var svettiga. Jag slog genast bort hennes hand och började springa därifrån. Bakom mig hörde jag henne ropa till mig, vi ses snart igen Adrik, det vet jag...