Earlyn

Han förstår inte. Jag sitter på ett café i centrum, klockan är straxt över fyra. Andledningen till att jag gick hit var för att Han var här, annars skulle jag aldrig gått till ett så här folkrikt ställe. Jag hade satt mig några bord ifrån honom, han fick ju faktiskt inte bli rädd. Jag betraktade hans vackra ansikte och ögon, som jag hade svårt att slita mig ifrån. Jag rätade till mina glasögon, nu kom hans beställning. Jag ägnade inte en sekund åt att kolla vad han hade beställt, det visste jag redan. Han går hit tre gånger i veckan, och med tanke på att det var onsdag idag så måste det vara en ostfaralla och ett glas fanta han hade beställt. Som vanligt. Snart var klockan tjugo över, så han var nog tvungen att gå snart. Hans buss gick 16:43, och sedan bytade han till nästan ca 17:03. Ungefär. Men var här han trivdes bäst, och vid den mörka ån, där jag hade tagit mod till mig och för första gången och pratat med honom. Han måste ha tyckte om mig, för att han fick väldigt bråttom att gå där ifrån. Tihi, kärlek vid första ögonkastet. Han var så vacker, jag förtjänade honom nästan inte. Mitt mörkblonda hår och glasögon, inte var jag ens hälften så snygg som han. Inget gick upp mot honom. Ingen.

Och han var ju kär i mig. Det var han tvungen att vara.