Luthor

Ingenting har blivit bättre. Allting är precis lika onormalt somförut och Adrik oroar sig bara för den där stalkern.
"Luthor, vad ska jag göra?".
Nu började han igen, han verkar inte något annat i huvudet änn henne. Jag fär visst inte plats längre.
"Inte vet jag, vänta tills hon lägger av, hon kan ju hålla på förevigt.", svarar jag lite buttert och dricker lite av min fanta. Det är onsdag och solen skiner, Adrik och jag sitter på det gamla vanliga cafét där Adrik först mötte henne. Just den dagen hade jag vait sjuk så jag var inte här, fy vad olägligt. Här brukar han och jag alltid sitta innan vi tar bussen, tre gånger i veckan gör vi det och jag tycker det är ett av det trevligaste sätten att vänta på bussen på. Men nu för tiden är det hela tiden samma samtalsämne även om jag försöker byta ibland utan effekt.
"Men hur långt tid tar det?! Det här är faltiskt inte särsilt kul att bli bevakad med kikare."
Jag svarar inte utan dricker upp och ställer mig upp. Vår buss går om några minuter så det var bäst att vi gick till busstationen nu. Adrik som också märkte hur mycket klockan var ställde sig också upp och han började gå. Jag gick lite långsmat efter. Jag märkte hur hon stod där en bit bort som om hon trodde att hon inte syntes med sin kikare runt halsen. Jag vände mig mot henne och gav henne blick som menade "Lägg av för tusan och lämna mig och Adrik ifred, jag hatar dig!" Sen snabbade jag på stegen så att jag kom jämsides med Adrik igen.