Luthor

Jag minns faktiskt inte särskilt mycket av händelsen. Kanske är för att jag är i något chocktillstånd, jag har faktiskt bara niofingrar. Ju mera jag tänker på det desto konstigare känns det. Nio fingrar, nio fingrar, jag har bara nio fingrar. Det känns faktiskt ganska deprimerande. Jag hade bara gått till affären för att köpa choklad och lite andra saker då hon hade kommit framför mig. Hon hade skällt på mig och sagt massa saker om att jag "hindrade Adriks kärlek till henne för att komma ut". Känns minns jag inte så mycket mera. Det senaste jag kom ihåg var att jag låg på sjukhuset med ett bandage runt min högra hand. Vilken tur att det iallafall var på högerhanden, jag kunde fortfarande skriva och rita som vanligt. Tur i oturen, kanske man kan säga. Annars har jag kommit bra undan med bara några skrapsår och blåmärken. Plötsligt kändes hela den här stalker grejen helt annorlunda. Hon földe inte bara efter Adrik utan hon attackerade hans vänner också! Jag kom tillbaka till skolan efter tre dagar med ett bandage runt högerhand. Allting kändes nästan precis som vanligt där, bara det att jag saknade ett finger. Adrik hade såklart hälsat på mig de gångerna jag hade varit hemma pågrund av mittt finger. Han var såklart orolig för mig. Adrik brukade alltid oroa sig väldigt mycket för sina kompisar. Även om jag bara hade skrapat knät när vi åkte skateboard. Det var ganska sött egentligen men jag var ju inte dödligt sårad precis. "Vad skönt det är att du är tillbaka i skolan igen", säger Adrik och ler, "Alla har undrat var du var, jag blev tvungen att ta till en vitlögn och söga att du var kräksjuk". Jag ler mot Adrik som pratar på som vanligt. För en gångs skull så pratar han inte om stalkern, eller på sätt och vis gör han väl det men han pratar ju om min skada och inta var hon är. Även om jag bara har niofingrar så har jag fått tillbaka Adrik lite. Och nio är ett bra tal, mitt turtal. Jag nickar lite till Adrik som fortsätter prata om vad som har hänt i skolan medan jag var borta och lite andra saker också. "...Och då var Hazel så jobbig och sa...", fortsatte Adrik med en disskussion om hur jobbig hans ärkefiende Hazel var. Då märkte jag hur Hazel stog en bit bort och kollade på oss. "Ähmn, det verkar som om Hazel kollar på oss," sa jag lite tyst till Adrik. Adrik kollar runt och märker henne också. "Vad konstigt, tänk om hon också är en stalker", säger han lite skämtsamt. "Aldrig! Hon hatar dig!", svarar jag och ler. Då märker vi att lektionen har börjat och vi får jogga iväg. Fy, vad konstigt det känns att jogga utan ett finger. Jaja, jag vänjer mig nog. Kanske. Jag tar nog med Adrik nästa gång jag går till affären, Jag behöver redan köpa mera choklad.