Jag har börjat känna mig förföljd. Eller är det bara jag som inbillar mig? Det börjar bli obehagligt och jag vågar knappt gå ut längre... Det är som tusen ögon stirrar på mig vart jag än går, som om någon ropar mitt namn, Adrik.
fredag 25 mars 2011
Luthor
När det kommer en ny person i klassen så brukar nästan alla bli väldigt nyfikna på denna nya person och han eller henne står i centrum i typ en vecka eller så. Men efter ett tag så har alla vant sig med den nya och inget mer med det. Jag började själv i en ny klass och det var pirrigt och nervöst, men tjejen där framme såg väldigt lugn ut. Jag hatar att börja i en ny klass, man känner ingen och har inga direkta vänner. Men med den här klassen var det annorlunda. Adrik fanns ju här och han hade välkomnat mig med detsamma och allt var plötsligt mycket bra då och jag saknade inte den förra skolan ett dugg. Hoppas att den nya tjejen också kommer att tyvka så efter att tag. Jag lyssnade med ett halvt öra när läraren presenterade henne, hon hette alltså Sindy. Hon var ganska söt och många av de andra killarna i klassen hade pratat ganska mycket om henne på rasten efter det. Men jag brydde mig inte. Adrik var den enda jag behövde i mitt liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Snyggt Signe
SvaraRaderaTack, Sannolini von Anka.
SvaraRadera