Adrik

Jag blundar och gnuggar mina svettiga händer mot varandra i ett patetiskt försök att lugna ner mig själv. En massa frågor snurrar runt i mitt huvud. Bara jag tänker tillbaka på händelsen så känns det som att hon står där bredvid mig. Det hade varit en vanlig fredag och jag var på väg till bussen som skulle föra mig hem. Jag gick lugnt framåt på grusvägen längs med den mörka ån när ett plötsligt "hej" fick mig att rycka till. Bredvid mig stod plötsligt en flicka med mörk-blont hår och glasögon. Hon såg ut att vara lite äldre än jag och bar ett svart linne och en röd Adidas-tröja, runt hennes hals dinglade en kikare retfullt fram och tillbaka. Det var någonting med henne som skrämde mig men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad.
"Hej!", sa jag och försökte låta så säker som möjligt samtidigt som jag fortsatte att gå för att komma därifrån så snabbt som möjligt. Kan du inte stanna och prata lite, sa hon plötsligt.
Orden träffade mig som ett hårt slag i ryggen. "Ursäkta vad sa du?" kved jag fram samtidigt som jag försökte komma på en trovärdig ursäkt för att gå därifrån. Jo, sa flickan och skruvade på sig, kan du inte stanna och prata lite? Eh... jag tror nog inte att jag kan det, sa jag försiktigt, jag har nämligen en buss att hinna med. Flickan fnittrade plötsligt till, det hon sa sedan fick det att svartna för mina ögon av skräck, din buss går ju inte föränn om 20 minuter. M...men hur vet du det frågade jag stammande, har du spionerat på mig? Nejdå, sa flickan lugnt, jag har vakat över dig. Jag vacklade till och snubblade över en sten. Flickan gick fram till mig, tog tag i mig och drog upp mig på fötter med förvånandsvärd styrka. Hennes händer var svettiga. Jag slog genast bort hennes hand och började springa därifrån. Bakom mig hörde jag henne ropa till mig, vi ses snart igen Adrik, det vet jag...