Hazel

Min sista tanke den kvällen var att jag behövde fly från allt och alla...
När jag vaknade nästa morgon så for tankarna runt i mitt huvud som om jag aldrig hade somnat kvällen innan. Var det verkligen en bra idé att sammarbeta med Earlyn, eller rättare sagt utnyttja henne? Hon hade ju faktiskt huggit av Luthors finger. Det var jag säker på. Hon kändes så overklig, som om hon bara var en mörk skugga som förföljde en var man än gick. Det kändes ännu värre nu när jag hade fått symptomen. Även det kändes overkligt att man kan få den sjukdomen i min ålder. Mina föräldrar hade sagt att jag slapp gå till skolan för att ta in nyheten men ärligt talat hade jag hellre gått dit för att få något annat att tänka på en stund. Istället satt jag hemma och grät. Jag tänkte inte på Earlyn eller Luthor längre. Jag tänkte på att jag hade fått cancer.

Luthor

Jag ligger i en soffa i Adriks vardagsrum och kollar upp i taket. Jag behöver inte längre torka tårarna längre, de har nu slutat rinna. För vad har jag egentligen att gråta för? Hon är inte här, inte Adrik heller för den delen. Plus så är jag faktiskt lite för gammal för att börja bryta ut i gråt helt plötsligt. Specielt utan direkt andledning. En andledning? Behöver man egentligen en andledning för att bry sig? En andledning för att älska? En andledning för att hata? En andledning för att just känna sig som om sitt liv har gått i miljontals små bitar som sprids ut över världen och är nästan omöjliga att samla ihop igen, och sätta ihop igen. Ibland tänker jag på sådana konstiga saker som jag själv nästan inte förstår. Det är sådant som jag skriver ned. Gärna i min lilla svarta skrivbok com ligger längst ned i min skolväska. Den får ingen läsa, den är som en bit av mig. Den enda hela biten av mig just nu.


Jag undrar var Adrik stack, det sade han förstås inte till mig. Han hade väl inte tid att berätta, det hade han inte ofta. Det var nästan alltid jag som stod för snacket. Tänk innan allt det här dåraskapet så var det tvärtom. Adrik pratade alltid mest, jag hängde mest på och sade något ibland. Men jag var lycklig. Nu vet jag att lycka inte är självklart, den kan försvina som vinden för att sedan komma tillbaka. Eller inte tkomma tillbaka. Det berodde nog på var man själv gjorde. Just det, här kunde jag inte ligga längre . Jag lever ju fortfarande, även om det inte känns som det. Jag har ett hjärta som slår och ben som går. Jag kan överleva. Jag behöver bara ta nya steg. Adrik har lämnat mig, men en dag så kanske han kommer tillbaka. Och då kommar jag välkommna honom åter. Det här var kanske bara en del av mitt liv, nu är det dags att överleva den delen, och sedan gå vidare. Med eller utan Adrik. Helst med, men jag kan inte kontrolera honom. Men jag tänker jag absolut bjuda in honom till att följa med.


Jag reste mig långsamt upp ur soffan och sträckte på mig. Jag stod i Adriks vardagsrum, det såg precis ut som vanligt. Jag gick bara några meter åt höger och kollade in i köket. Där hade jag suttit många gånger tillsammans med Adrik och kanske hans familj. Ätit, skrattat och pratat. Köket hade inte heller förändrats. Det var samma tavla som hängde på väggen, den som Adriks morfar hade målat. Allt var välstädat som vanligt, säkert gjort av Adrisk mamma. Jag gick ut i hallen, jag böjde mig automatiskt ned för att plocka upp mina skor somjag alltid brukade men kom ihåg att jag redan hade de på mig. Jag hade ju inte tagit av mig dem när jag kom in, eller snarare, rusade in. Jag öppnade dörren och steg ut. De prydliga buskarna stod kvar på sin plats i trädgården. Jag prövade fram ett leende och gick ut ur Adriks trädgård. Jag småjoggade längs gatan mot mitt eget hus, samma hus som jag alltid har bott i. Och jag är jag, det komemr jag alltid att vara.


Se, solen skiner ju fortfarande, om man bara vågar gå ut.

Adrik

Dörren slås upp med ett brak och Luthor stormar in. Han är blek i ansiktet och tårar strömmar nerför ansiktet. Han ser sig snappt om innan han fixerar mig med blicken. Adrik, skriker han med sådan kraft att jag ryggar tillbaka. Vad, säger jag utan att kunna hålla tillbaka oron i min röst. Det är hon, hon var i parken! Jag tänkte prata med henne men hon grät och sen... Ta det lugnt, säger jag och lägger en lugnande hand på hans axel. Han slår bort den, tittar mig djupt in i ögonen och säger sedan. Adrik, hon sprang mot stenbrottet. Jag tror att hon tänker... Han behöver inte säga mer. Jag rycker tag i min jacka och springer ut genom dörren. Samtidigt drar jag upp min mobil ur fickan och slår Carols nummer...

Earlyn

Jag är så ledsen. Så ledsen för allting. Jag menar det. Det är som om allting håller på att falla på plats, alla dessa år som jag har levt i mitt eget huvud. Det var så mycket jag hade förstört. Så mycket för andra, men framför allt för mig själv. Det är som om såren aldrig vill läka. Förlåt mig. Förlåt mig Ian. Förlåt mig Sam. Förlåt mig Adrik. Alla dessa människor jag hade förstört för. Speciellt Sindy. Jag hade knappt lagt märkte till henne. Jag hade inte förstått att hon varit från mitt förra liv. Min allting var glasklart nu. Och nu stod jag här. I nuet. Gråtandes. Jag var så dum. Jag förtjänade knappt att leva. Kan du förlåta mig Gud? Eller är mina synder oförlåtbara?

"Kan du förlåta mig?" Det var det ända jag fick fram. Innan det kändes som allt försvann, men jag visste att jag sprang. Serva me, servabo te.

Luthor

Jag ville bara försvinna, sluta existera, bara gå upp i rök. Det här var fel, min instinkt sa åt mig att fly men mina ben var som fastfrusna i marken. Det gick inte att röra på sig, både jag och hon hade ingen chans att fly, vi var fast båda två i något vi båda ville undvika. Och allt var mitt fel, jag har aldrig kunnat ta rätt beslut. Hon såg på mig och jag försökte att undvika hennes blick med min keps, detta skulle aldrig gå bra.
"Försöker du stöta på mig?", sade hon medan jag blev som fastfrusen, nej såklart inte ville jag säga men förutom den tanken så pekade alltihopa på att jag inte skulle säga det, det var ju korkat, dumt, fånigt och meast av allt, fruktansvärt galet. Jag öppnade munnen men det kom inte ut några ord, hon gjorde så att orden jag hade tänkt säga bara försvann i tomma intet. Det var en mystisk kraft hon hade, och jag var fullkomligt ett offer till den. Den kraften gjorde mig till en annan person än den jag brukade vara, jag blev annorlunda bara genom att vara med henne. Jag hatade att hon påverkade mig så här mycket.
Innan jag hade tänkt färdigt så såg jag att hon höjde sin hand och rörde de snabbt emot mig, jag tog reflexmässigt upp händerna mot ansiktet innan hon ryckte av mig kepsen. Jag ryckte till och stirrade på min keps som föll i marken, nu hade jag ingenting att gömma mig bakom längre, ingenting som skulle kunna skydda mig från en blick som trängde igenom mig, jag kände mig helt chockad medan jag stod helt fastfrusen i marken och undrade vad som skulle hände sedan.

Melodin som jag svagt kunde höra om jag lyssnade fick mig att stanna upp och bara se på när hon föll ned på marken och grät. Det kändes som om allt annat hade stannat och det ända som rörde på sig var den snyftande tjejen på gruset.

Då kände jag hur något vått rann ned för mitt ansikte och jag förblev inte längre stående brevid, jag föll ned på knä brevid henne och bara stirrade rakt ut i tomma intet.Varför grät jag? Det borde inte vara jag som gjorde det. Den här kvinnan hade förstört mitt liv, mitt och Adriks.
Adrik. Just det, Adrik. Det var för honom jag hade gjort allt det här. Varför gjorde jag allt det här för honom, jag ville bara fly egentligen. Men jag kunde inte. Jag ville vara med Adrik, jag stog inte ut med att se honom lida så här. Och alla Adriks smärtor var orsakade av hon här, men jag kunde inte hata någon som gråter på gruset brevid mig. Det gick inte. Hon grät av en andledning som jag inte visste om, och det fick hon göra. Men allt hade säkert med Adrik att göra. Det hade allt i min värld. Men varför gjorde jag så mycket för Adrik?
För att han är något av det jag gillar mest i hela världen.

Men han gillar inte mig.


Av samma andledning så fortsatte vi att vara på gruset med tårarna rinande längs med kinderna.

Earlyn

"Sindy!" ropade jag irriterat. Klockan var snart åtta, och det lilla flickan vägrade komma ut från sitt rum. Inte ett ljud hördes därinne. Jag knackade irriterat på igen, lite hårdare än innan. Jag ryckte frustrerat i dörrhantaget en ytterligare gång.

"Sindy! Vi har inte tid med det här tramset, kom nu! You miss the school!" En snabb blick på mitt armbands ur visade att klockan var tre minuter i åtta. Sindy börjar halv nio idag. Egentligen är jag glad att jag hade henne, får följa med henne till skolan, och ta hand om henne. Jag är väldigt tacksam över att hennes föräldrar tillåter mig behandla henne som min egen syster. Hennes föräldrar är ju borta, Sindy verkar ju lite nedstämd av att de jobbar utomlands båda två. Det glömmer man ibland bort; hon inte är min syster, menar jag.
"Jag vill inte gå till skolan idag", ropade hon surt tillbaka. Det första jag hört från henne på en kvart.
"Sluta fåna dig!" fräste jag som svar. "Du ska visst till skolan, och det ska jag se till!" Ett grymtade till svar. Jag sneglade igen på klockan. Några tysta sekunder och sedan.
"Jag vill inte gå till skolan, alla är taskiga mot mig", nästan skrek den lilla flickan. Hon frustade till, det lät som om hon grät. Mitt ansikte slappnade av, och kändes helt slätt.
"Men lilla gumman, det är ingen fara", sade jag och kände att jag också började komma till tårarna. Själv var jag inte heller någon favorit i skolan, fast jag gick till skillnad från Sindy i det hårda högstadiet.
"Joo, det är det visst!" Jag vet inte varför jag reagerade så på hennes ledsna röst, men nu föll också tårar ner från mina kinder. Såklart att jag hade märkt att Sindy aldrig log längre när hon kom hem från skolan, eller att hon helst satt och läste ensam på sitt rum. Att hon aldrig, aldrig följde med en kompis hem, eller tog med någon hem. Hon gjorde sina läxor i tystnad och hade alla rätt på proven som hon visade mig. Såklart jag fattade att hon inte mådde bra, men det kändes värre att höra någon säga det själv, än att ana det.
En nyckel vreds runt i nyckelhålet och dörren öppnades. Innan jag hann reagera så slängde flickan sig i sin säng och gömde ansiktet i kuddarna.
"Ingen fara, jag är här..." sade jag och gick fram till henne. Eller jag skulle gjort, om jag inte hade snavat på tröskeln.


Jag ryckte till. Shit, vilken flashback! Jag ruskade på mig för att få av mig den olustiga känslan som hade kommit plötsligt. Jag kom på mig själv med att le lite, bara för det absurda minnet. Fånigt. Jag satt på en bänk i utkanten av den vackra Prunusparken. Min kikare var ju med såklart. Jag försökte leta Adrik, som borde vara här nu, fast det var en tidig morgon. Där såg jag honom. Han reste sig och gick ut ur parken med snabba steg. Jag reste mig, han måste missat mig. Jag ropade hans namn några prövande gånger. Stackars honom, han såg nog inte att jag var där. Typiskt, jag får prata med honom ikväll istället. Jag gick nedstämd tillbaka till min bänk. I rätt tid i att en pojke gick fram till mig. Han sade något, men jag lyssnade inte. Utan kollade istället mot det stället där Adrik försvann. Jag drog motvilligt bort blicken, och kollade på killen. Han hade en keps nedragen över ansikte så jag kunde inte avgöra om jag hade mött honom innan. Fast rösten kändes bekant. Jag kollade till vänster, bara en impuls och en känsla av Adriks aura. Fel. Jag fokserade blicken på solen. Jag märkte sedan att han pratade med mig, han seglade på min Ipod. Jag improviserade.


"Evanescence" sade jag kort. Stämingen var inte lätt. Varför kände jag igen hans röst? Jag vände huvudet mot honom, och försökte möta hans blick, han fattade inte. Men det gjorde jag.


"Försöker du stöta på mig?" Så fånig fråga egentligen. Det var inte likt mig att säga något sånt. Egoistiskt. Men tänk, varför skulle en yngre kille annars komma fram? Det var konstigt, för jag hade aldrig blivit uppmärksammad. Men det måste vara en annan anledning. Jag ryckte av honom kepsen, men stelnade mitt i röresen. Den flög ner på marken. Jag såg hans ansikte.


Amy Lee började sjunga igen;
I'm so tired of being here, suppressed by all my childish fears
And if you have to leave, I wish that you would just leave
Your presence still lingers here and it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

You used to captivate me by your resonating light
Now, I'm bound by the life you left behind
Your face it haunts my once pleasant dreams
Your voice it chased away all the sanity in me

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

I've tried so hard to tell myself that you're gone
But though you're still with me, I've been alone all along

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

Det var som om allt frös till is och slutade röra sig, och mina tårar började rinna nerför mina kinder. Vad hade jag gjort?! Jag hade förstört en pojkes liv! Jag hade skadat, förstört och ja, jag hade nästan inte rätt att leva. Jag bröt ihop och föll ner på gruset. Jag hade förstört. Igen. Någons liv. Förlåt mig Adrik. Tårarna rann så mycket som de bara hade gjort tre gånger i hela mit liv. Förlåt mig, Adrik?

Carol

Adrik sprang fram till mig och nästan skrek, ''Carol''. Jag förstod redan vad som hade hänt. Jag höll upp ett finger för att lugna ner honom och för att han skulle låta mig få prata. ''Låt mig gissa, sa jag med en överlägsen ton, ''Du såg henne i parken va''. Han nickade snabbt. ''Jag tror i alla fall att det var hon, solen var bakom henne så det var svårt att se''. ''Så du såg henne aldrig riktigt?'' Nej jag sa ju precis det, sa han lite otåligt. ''Jag såg bara en tjej som var lite äldre än mig, var i parken samtidigt som mig och gick efter mig så fort jag började gå, självklart är det hon!''. Jag tänkte efter en liten stund innan jag sa, ''ja, det låter faktiskt vettigt för att komma från dig. Men trots att det verkar vara henne så kan det lika gärna vara någon helt annan tjej som råkade gå samma väg som du". Sannolikheten att det var just hon är helt enkelt för liten, fortsatte jag lungt. Jag tittade på honom för att vara säker på att han ville höra resten. Han stampade otåligt med foten som ett ja. "Dessutom har jag funderat på hur vi ska kunna ställa henne inför rätta och kommit fram till att vi inte kan det över huvetaget". Varför inte, hon högg ju faktiskt av Luthors finger, sa han irriterat. För att vi inte har mer bevis förutom operabiljetten, sa jag skarpt. "Och i rätten räcker det inte med att hon försökte bjuda mig på en operakonsert så det måste vara hon som högg av min kompis finger". "Vi har visserligen Luthors finger men jag undersökte det själv igår och det fanns inga fingeravtryck förutom dina". "Hon är tydligen smart nog att andvända handskar när hon hugger av fingrar". "Jag är ledsen men hur mycket jag än tror på vad du säger så kan vi inte bevisa det". Sedan blev det en tyst minut. Efter ett tag så gick Adrik mumlande därifrån. Efter ytterligare en minut så gick jag också därifrån. Det var snart dags för Adriks fasters fest så det var bäst jag började förbreda mig.

Adrik

Jag sprang flåsande fram till henne. Carol, nästan skrek jag så fort jag lugnat ner mig. Hon höll upp ett finger för att tysta mig. Låt mig gissa, sa hon sedan med en röst fylld med retfull överlägsenhet. Du såg henne i parken va. Jag nickade snabbt. Jag tror i alla fall att det var hon. Solen var bakom henne så det var svårt att se. Hon tittade nu tvivlade på mig. "Så du såg henne aldrig riktigt?". Nej, jag sa ju precis att det, svarade jag otåligt. "Jag såg bara en tjej som var lite äldre än mig, var i parken samtidigt som mig och gick efter mig så fort jag började gå, självklart är det hon!". Hon funderade en stund och sa sedan: det verkar vettigt för att komma från dig. Men trots att det verkar vara henne så skulle det kunna vara någon helt annan tjej som råkade gå precis efter dig, fortsatte hon. "Sannolikheten för att det skulle vara hon är helt enkelt för liten". Hon tittade på mig som om hon bad om lov att fortsätta. Jag stampade otåligt med foten som svar. Dessutom har jag funderat på hur vi skulle kunna ställa henne inför rätta och kommit fram till att vi inte kan det över huvudtaget". Varför inte, hon högg ju faktiskt av Luthors finger, svarade jag irriterat. För att det inte finns några bevis förutom opera biljetten, sa hon snabbt. "Och i rätten räcker det helt enkelt inte med ett: hon försökte bjuda med mig på en opera så därför måste det vara hon som högg av min kompis finger". "Vi har visserligen Luthors finger men jag undersökte det själv igår och det finns inte ett spår av några fingeravtryck förutom dina". "Hon är tydligen tillräckligt smart för att ha hanskar på sig när hon hanskas med avhuggna fingrar". Jag är ledsen men hur mycket jag än tror på det du säger så kan vi inte bevisa någonting, avslutade hon. Det var tyst i några jobbiga sekunder. Sedan började jag långsamt gå uppför trappan till åvanvåningen samtidigt som min desparation bara växte och växte. Jag börjar undra om det här någonsin kommer få ett slut.

Hazel

Jag rättade till min ställning där jag satt i buskarna och studerade henne där hon satt på bänken i parken. De andra två satt också där, men det verkade som de inte hade lagt märke till varandra vilket kanske var en väldig tur. Fast det var ju lite synd bara att den ene inte hade lagt märke till mig...
Men hon hade ingen som helst aning om att jag ens var i närheten vilket var absolut viktigast. Jag menar om hon skulle upptäcka mig nu så skulle hon väl antagligen övergiva mig för alltid, vilket inte är tillåtet nu när jag äntligen har fångat henne. Men vad nu!? Den ene var på väg med raska steg därifrån men samtidigt rakt emot mig! Jag såg hur han kom närmare och närmare. Han gick precis förbi och tittade åt mitt håll men det verkade inte som om han såg mig...

Luthor

Mina steg kändes väldigt långsamma och tunga. Högre benet, vänstra benet, högra benet, vänstra benet. Långsamt och stelt gick jag fram i ett försök att gå normalt. Jag tog många djupa andetag och försökte att lugna ned mig. Det här var så mycket svårare än det verkar att vara. Jag hade svajat mellan att gå fram till henne eller stanna kvar ett bra tag. Om Adrik var här så ville jag inte att han skulle få se mig samtala med henne, men om han inte var här så skulle det vara slöseri att inte göra det. Även om Adrik inte var här så var det inte särskilt lätt att gå fram och prata med den som huggit av ens finger. Men tillslut hade jag börjat gå fram mot henne. Fortfarande tvekande. Jag vet inte hur många gånger jag höll på att gå tillbaka. Jag fortsätter att gå. Någon gång måste jag göra det. Men varför redan nu? Jag vill inte, verkligen inte. Om jag klarar det här, så ger jag mig själv en stor chokladglass i present. En sådan med nötter och kolasås. Jag fortsätter att tänka så för att hindra mig själv från att vända på mina steg och gå åt ett annat håll. När jag bara är ungeför femton meter ifrån henne så kom jag att tänka på vad jag ska säga. Hej, jag är den du förföljers bästa kompis, jag heter Luthor och du då? Eller, Hejsan, jag skulle bara vilja prata med dig för att du ser trevlig ut. Det skulle ju inte fungera så bra. Och hon inte trevlig ut alls för den delen. I alla fall inte för mig. Jag la märke till att hon hade sett mig men hon tittade snabbt bort åt ett annat håll igen. Jag tryckte ned min keps för ögonen, inte för att jag vill att hon inte ska känna igen mig, utan mest för att jag inte riktigt vågar möta hennes blick.
"Uhm...", börjar jag att säga men tystnar snabbt och tänker ut en bra häsningsfras på drygt en sekund. Då såg jag att hon lyssna på musik i sin ipod. Det gav mig en snabb improvisations hälsning.
"Hallå, vad lyssnar du på?" fortsätter jag med skakig röst som inte alls låter som min i mina öron. Jag såg att hon ryckte till och pausade musiken medan hon sände en snabb blick snett åt vänster. Jag kollad också dit för att se vad hon kollade på men jag såg bara träd och buskar.
"Evanescence", svarade hon men kollar inte åt mitt håll. Hennes röst var kall och hon verkar väldigt ointresserad. Hon verkar inte ha märkt att det var hennes Adriks bästa kompis som pratade med henne. Stämningen var väldigt tung så jag förtjänar verkligen den där glassen senare.

Sindy

Vi satt vid köksbordet och spelade dam. Jag tog upp ett kort. Med en djup suck lade jag ner en nia på bordet. Hennes tur, hon sken upp och började byta sina kort.
"Nybörjartur" muttrade jag. Hon skrattade till svar och lade ut en kung.
Så fortsatte det tills högen var slut. Vi vände upp våra kort.
Hon hade dam, dam, ess och dam. Jag hade två, dam, tre och tre. Hon fick alltid bättre kort än jag, fast i slutet slutar det ofta med att jag vinner trots allt. Jag hade rätt.
Vi lyfte upp korten i pannan och jag fnissade till när jag såg hennes knekt. Jag blev ännu gladare när jag såg mitt eget ess.
"3-3, nu är det final" sa jag.
"Inte idag, du måste du gå och lägga dig."
"Snälla Earlyn, bara en gång till." Jag såg på hennes blick att hon inte skulle ge sig, så jag bytte taktik.
"Så synd, för vinnaren kunde ju få det som blev över av förra veckans godis..." Jag visste att hon inte skulle kunna motstå förslaget, hon älskade godis.
Jag såg hur Earlyn övervägde att tvinga mig att gå och lägga mig och få en god natts sömn, eller att kanske vinna godiset. Jag såg hur hon fattade beslutet.
"Okej, en gång till, men sedan måste du gå och lägga dig." Jag flinade och började dela ut.
Det skulle bli en lång kväll.

Jag vaknade. Historieboken som låg i mitt knä höll på att glida ner på golvet. Jag tog upp den och lade ner den på skrivbordet. Efter att tittat mig i spegeln, sett mitt hår och förstått att det vore en omöjlig uppgift att reda ut det nu gick jag ut i köket för att ta något att äta. Jag tänkte på drömmen samtidigt som jag lade på ett tjockt lager ost på en macka.
Det var inte en vanlig dröm, mer som ett minne...
Jag måste varna Adrik och Luthor och fråga vad de visste om Earlyn.
Jag hann inte tänka vidare på det för faster Emelie kom in i rummet. Hon hade på sig det konstigaste plagg jag någonsin sett. Ett tag liknade det faktiskt, faktiskt väldigt mycket...men det kunde det inte vara.
"Är det där inte vår filt?" Faster Emelie tittade på sin konstiga "klänning" och förklarade sedan.
"Jag råkade spilla lite kaffe på den igår och fick inte bort allt när jag försökte tvätta den, så jag tänkte att ni nog inte ville ha den, och det var ju synd att slänga den." Hon pillade på en stor mörk fläck på filten och fortsatte.
"Och tänk vad gamla Rosa kan göra för underverk." "Rosa" var faster Emelies symaskin. Jag försökte alltid förklara att Rosa var ett typiskt konamn. Men så fort man nämnde det blev faster Emelie helt omöjlig att prata med och mummlade om symaskiners rättigheter.
Med en suck började jag äta min macka och försökte att strunta i den gnagande känslan som ville att jag skulle göra något åt Earlyn.
Jag kunde inte skjuta upp det längre.

Adrik

Jag smög mig långsamt in i parken samtidigt som jag nervöst tittade mig omkring. Vanligtvis brukar jag inte vara här så här precis efter soluppgången men det kändes som att jag behövde lite tid för mig själv. Prunusparken var väldigt vacker på morgonen och jag kunde inte låta bli att stanna till och beundra landskapet i några sekunder. När jag började gå igen insåg jag att det var de lugnaste sekunderna jag upplevt på länge. Jag ruskade bårt tanken ur huvudet och satte mig lutad mot ett träd i ett försök att se hyfsat avslappnad ut. Prunusparken hade alltid varit ett ställe där jag kunde ta det lugnt. På sista tiden hade jag inte vågat gå hit men nu kändes det som att stalkern hade lugnat ner sig. Det har liksom känts som att jag inte har något privatliv överhuvudtaget. Både det att Carol har frågat en massa jobbiga frågor och det att stalkern har varit efter mig hela tiden. Jag svepte med blicken över parken bara för att upptäcka att jag var den enda där förutom en pojke som såg ut att vara ungefär i min ålder och en lite äldre tjej en bänk därifrån. Morgonsolen var bakom dem så jag kunde inte avgöra om det var någon jag kännde. Plötsligt insåg jag vad jag just tänkt. En äldre tjej. Jag reste mig upp och gick raskt ut ur parken. När jag tittade över axeln bara för att upptäcka att tjejen också hade rest sig. Så fort jag kommit ut ur parken ökade jag takten och sprang därifrån.

Luthor

Jag stod utanför Prunusparken och väntade på att Adrik skulle komma med sin släkt. Eftersom Adrik inte brukade ha så kul på sina släktkalas för te.x sin faster och inte sin kusin efter tårtan så brukar han ofta bjuda in en kompis, oftast så blir det jag vilket jag är väldigt glad för. Egentligen så var det kanske inte riktigt så att jag väntade på Adrik, det var faktiskt hela två timmar kvar tills han skulle komma. Men Prunusparken var så fin att bara sitta i och läsa en bok eller bara vila, särskilt nu sent på våren då alla blommor och blad har slagit ut.
Det var en klar himmel med bara några små luddiga små moln ute i kanten och solen sken på son in så jag satte mig under ett kastanjeträd och njöt av den svala skugga som kastanjeträdets stora krona kastade. Det var då jag såg henne. Hon satt på en bänk en liten bit bort med som vanligt sin kikare runt halsen, men vad gjorde hon där? Borde inte hon vara upptagen med att kolla på Adrik? Borde jag gå fram till henne och säga det jag alltid har velat säga till en skit som hon? Det var min stora chans, hon kanske inte gör något annat än att kolla på Adrik så ofta och då borde jag ta chansen nu. Fast hon gör ju aldrig något annat än att förfölja Adrik så Adrik kanske är här, men vad skulle han göra här, två timmar innan kalaset började?

Earlyn

Adrik har pratat med någon i telefon för ett tag sedan, kikaren kanske svek mig, men det såg ut som om han var rädd och desperat. Hjälp! Min Adrik, vem hade gjort så att han inte mådde bra?! Sedan gick han till tågstationen och väntade en väldigt lång tid. Jag stod en bit ifrån honom, för han brukar alltid bli så förvirrad när jag dyker upp. Men snart klarar mitt hjärta inte av att inte prata med honom. Det var fint att stå där att titta på honom, det gjorde att "vänta" inte blev det riktiga ordet för att stå där. Sedan efter en längre stund så kom ett tåg, och många steg ur. En kvinna, på 20+ gick fram till Adrik. De såg ut att känna varandra ganska bra, och det måste hav varit henne Adrik väntade på. Hur kände de varandra, vad hade Adrik inte velat berätta för mig? Jag blängde lite surt mot henne, för att meddela henne att Adrik var min. Hon fnissade till lite. Vem var denna kvinna, och vad ville hon Adrik? Sedan gick de hem till Adrik, hon blev välkommen att hans föräldrar och såg ut att vara väntad. Fast jag undrar vad hon ska med min Adrik? Jag måste prata med honom nu! Jag står inte ut med att inte leva med honom. Så när jag kom hem så beslutade jag mig för att träffa honom imorgon. Det var ju helgdag imorgon, så det passade ju fint. Han går alltså inte på gitarr, fast med största sannolikhet ska han till Prunusparken iallafall. Skulle inte han på något släktkalas? Hans faster fyller år, så var det ja. Fast det är ju inte närmre fem, så det är ingen fara. Jag kan knappt vänta tills imorgon!

Luthor

När Adrik sa att han hade ringt sin kusin Carol blev jag först ganska förvånad. Jag hade mött Carol förut, när hon var och hälsade på och då hade jag inte kunnat ana att hon skulle jobba som dektektiv. Hon ville bestämma hela tiden och erkände aldrig att att hon ibland gjorde fel. Själv hade jag tyckt att hon var jobbig och helst velat att hon skulle gå sin väg så att jag fick vara ensam med Adrik. Men nu verkar hon ha ändrats sig lite. Åtminstonde från vad jag har sett.
Jag har inte sett henne på evigheter så det var ändå ganska kul att träffa henne fast hon inte var min kusin, Adrik verkade lugn och lite gladare än vanligt när hon var där. Och om Adrik litar på henne så gör jag det också. Hoppas bara att hon verkligen kunde klara det. annars var hopn ju inte till ågon nytta alls. Men jag försöker ändå att tro på henne. Hon kan kanske klara det.

När Jag sprang fram till Adrik den morgonen var det första han sa att Carol hade kommit, du vet min kusin som du träffade för några år sen, sa han.
Jag nickade för visst kom jag ihåg, och det måste vara hon. Adrik har bara en kusin som är tjej.
"Hon har en detektivbyrå nu, så jag ringde henne...", fortsatte han.
"Okej", sa jag och log för att visa att jag tyckte att han hade gjort det rätta
Nu kanske vi kunde få stopp på det här innan någon annans finger blev avhugget.
Jag tyckte att det var dags för oss att stå emot henne, och om inte Carol gjorde det fast hon nu var här så fick vi väl gjöra det själv. Jag ville inte ha det så här längre.

Adrik

Den kvällen somnade jag inte direkt. Jag låg uppe länge och försökte tänka ut hur det här ska sluta. Nu har jag i alla fall bett min kusin Carol om hjälp så nu borde det gå lite lättare att få stalkern att sluta spionera på mig. Jag vill ju inte erkänna det inför henne men hon är ett verkligt geni. Hon gick ut både skolan och gymnasiet med toppbetyg och driver just nu en detektivbyrå. Fast att jobba som detektiv är bara ett sätt för henne att tjäna extra pengar. Egentligen jobbar hon som arkeolog och vad jag hört så går det bra för henne. Hon begärde tydligen att få ledigt bara för att åka hit. Fast bara och bara, stalkern högg ju faktiskt av Luthors finger. Hur som helst så är hon den enda jag känner som kan lösa det här på ett diskret sätt. Synd bara att hon är så nedlåtande mot mig. Jag menar, efter att jag berättat om stalkern i telefon så frågade hon, "är du säker på att du inte bara överdriver allt". Hon högg av min bästa kompis finger, jag tror nog inte att jag överdriver allt. Hoppas bara att hon fixar det. Hon har ju vad jag hört inte misslykats med ett fall hitintills så det vore osis om hon inte kan ordna upp det här. Det verkar ju inte direkt vara något jätteavancerat fall eller så. Det är mest det att jag inte kan fixa det själv. Efter att ha tänkt denna lugnande tanke somnade jag.

Sindy

Jag sprang, och slutade inte springa.
Jag var i en labyrint, den svängde hela tiden och jag hade ingen aning om var jag var, det ända
jag såg var gråa kala metallväggar.
Jag tittade bakom mig.
Hon sprang, hon försökte springa till mig.
Jag ökade farten och försökte komma bort från henne, jag kom fram till en lång smal korridor, den tog aldrig slut och hade inga sidogångar. Jag kom till en återvändsgränd, framför mig fanns väggen och bakom mig fanns hon.
Jag kunde inte vända tillbaka till henne.
Jag blundade och försökte ignorera rösten som ropade Sindy, Sindy.
Jag kände en hand på min axel, Sindy, Sindy, SINDY!

Jag vaknade, faster Emelies hand låg på min axel, hennes glasögon satt lite snett och ur hennes slarvigt uppsatta frisyr hängde det mycket hår som inte kommit med och det dinglade fram och tillbaka när hon rörde sig.
"Åh har du vaknat nu."
"Jaa" sa jag men tvekade lite för jag var själv inte så säker.
"Eh jo" sa hon tvekande innan hon fortsatte,
"den här koppen råkade gå gå sönder, är den viktig..."
Hon höll upp en söndrig kopp som jag tror pappa hade köpt till mamma en gång i tiden.
Men istället för att säga att den nog var lite viktig för mina föräldrar sa jag med en suck:
"Jag tror du kan slänga den."
Jag vred på mitt huvud och såg väckarklockan, Den stod på 07:40.
Jag hoppade ur sängen och sa till faster Emelie:
"Min skola börjar tjugo minuter, jag måste ha glömt att ställa klockan."
Hon tittade osäkert efter mig men jag brydde mig inte.
Jag klädde på mig, borstade tänderna och kammade slarvigt igenom mitt hår. Jag tog en macka i handen och gick ut genom dörren.

På den första rasten kom Luthor fram till mig, han började fort prata.
"Hej Sindy" sa han.
"Var tog du vägen i fredags? Du kom aldrig på filmmarathonet."
Hade jag inte ringt Alexis? Jag kanske bara hade tänkt att jag gjorde det. Skulle jag dra lögnen om att jag ville tillbringa mer tid med faster Emelie? Nej det skulle han aldrig gå på. Så istället sa jag:
"Jag mådde lite dåligt så jag orkade inte gå" svarade jag och hoppades att han inte genomskådade min lögn.
"Jag borde kanske ha ringt men det glömde vi."
"Vi" frågade han.
"Jag tyckte du sa att dina föräldrar var bortresta och du har väl inga syskon?"

Varför sa jag vi? Jag hade väl inte syftat på faster Emelie? Eller hade jag det? Men jag sa ändå snabbt:

"Jo, mina föräldrar är ju bortresta som du vet, så min faster Emelie har kommit för att se hur jag har det."

"Gillar du inte din faster?" frågade han.

"Jo egentligen, problemet är bara att hon alltid råkar förstöra något när hon är hos oss, krymper min favorittröja i tvätten t.ex."

Jag tänkte bistert tillbaka på den gången faster Emelie faktiskt hade krympt den i tvätten.

"Adrik" ropade Luthor och sprang fram till Adrik.

Till mig sa han något i stil med:

"Vi ses senare."

Jag tittade på de. Adrik sa lågt något till Luthor, och på Luthors min gillade han det inte. Han vred på huvdet och tittade snabbt på någon som stod där, och det var inte vem som helst det var hon.

Jag sprang snabbt till nästa lektion, och satte mig ner på en stol.

Vad visste Adrik och Luthor om henne? Vad skulle jag göra?

Till slut bestämde jag mig för att fråga de.

Inte nu inte idag, men jag skulle göra det.

Carol

Jag visste att han skulle ringa, alla behöver mig! Visserligen tog det längre tid än jag trodde, men det är bara för att han är en envis liten åsna. Han lät så hjälplös och desperat när han sa ''Jag vet inte vad jag ska göra, det är en skum tjej som förföljer mig vart jag än går och häromdan så högg hon av min kompis finger.'' "Är du säker på att du kanske inte bara överdriver allting?'', hade jag sagt jag med en överlägsen ton. ''NEJ!!!", sade han skarpt. ''Okej, jag tar mig väl en titt'', svarade jag då. Det regnade och håret klibbade sig fast på mitt ansikte. SKIT, SKIT, SKIT!!! Jag missade tåget!!! Då får han väl vänta en timme till. Jag gick och sökte skydd i en kiosk nära tågcentralen. Där köpte jag mig ett kexchocklad och en cocacola, sen var det bara att vänta. När nästa tåg äntligen hade kommit så gick det ganska fort, jag var framme efter ca en halvtimme. Han stod redan där och väntade i regnet när jag var framme ''Var har du varit?'', sa han surt. ''Jag missade första tåget och fick vänta i en timme,'' sa jag. Jag la också märke till att det var en blond tjej med glasögon som stirrade på mig med ilskna ögon en bit bort. jag fnissade till lite, det var säkert den så kallade stalkern. ''Jag har väntat nästan i en och en halv timme,'' sa Adrik surt. "Men kära kusin jag har ju i alla fall kommit'', svarade jag varmt. Jag blev varmt välkomnad av Adriks föräldrar. ''Det var längesedan Carol'' sa Adriks pappa. ''Ja,'' sa jag glatt. På kvällen sa Adrik att han skulle visa mig hur det var i skolan. ''Okej'' sa jag trött. "Men nu får vi ta och sova, God natt''.

Luthor

På vägen hem från film-maratonet så såg jag inte till hon-den-där längre. Det är mörkt nu så egentligen så var det nog inte så konstigt att jag inte lagde märke till henne, men jag hade märkt att hon alltid brukad stå eller sitta under lyktstolpen om det fanns någon nästan som att hon ville bli uppstäckt. Eller så var hon bara dum. Även om hon inte var precis där det fanns som mest ljus men hon hade alltid lite ljus på sig. Hon kanske var mörkrädd eller något. Jag skulle snarare gömma mig mera, jag skulle ju inte vilja att den jag kikade på skulle bli rädd eller något. Fast jag skulle såklart inte göra som hon, jag är ju tillskillnad från henne inte helt galen. Jag vet att man inte får någon att bli kär i en på det där sättet. Inte för jag vet hur man ska göra istället...

När det var skola igen så letade jag snabbt upp Sindy.
"Hej, Sindy! sa jag, "Var tog du vägen i fredags? Du kom aldrig på film-maratonet."
Jag såg att Sindy tvekade lite innan hon svarade som om hon egentligen inte hade lust at svara alls.
"Jo, jag mådde lite dåligt så jag orkade inte gå," svarade hon, "Jag borde kanske ha ringt och sagt att jag inte skulle komma men det glömmde vi bort."
Men nu verkade Sindy åtminstone må bra nu förutom det att hon verkade undvika fråga varför hon inte kom.
"Vi?", undrade jag "Jag tykte att du sa att dina föräldrar var bortresta och du har väl inga syskon?"
Inte vad jag visste om i alla fall. Men jag hade läst många böcker när man har ett syskon eller förälder som man inte känner till och sen så träffas man igen när man är ute på något äventyr av något slag. Oh, vad jag gillar sådana böcker!
"Jo, mina föräldrar är ju bortresta som du vet så min faster Emilie hade kommite för att se hur jag hade det " sa Sindy och rynkade ögonbrynen som om hon inte gillade vad hon just hade sagt.
"Gillar du inte din faster?", undrade jag.
"Jo egentligen, problemet är bara att hon alltid råkar förstöra något när hon är hos oss, krymper min favorit tröja i tvätten t .ex".
Då såg jag Adrik stå en bit bort och titta på oss.
"Adrik!" ropade jag och sprang fram till honom medan jag ropade ett "Vi ses senare" åt Sindy.

Earlyn

Jag börjar bli orolig, för Adrik. Han umgås så mycket med sådana som säger att de är hans vänner, det kommer inte sluta bra. Det kommer sluta med att de sårar honom och han blir ensam. Jag tycker synd om honom, han är bara värdig mig. De lurar honom, och tar honom ifrån mig. Han är så sårbar och har bara mig. Han umgick med de igår, de kollade tydligen på film. Adrik och han också där, hoppas han har förlåtit mig för min handlig mot honom. Men den var nödvändig, och jag tror han har lärt sig att inte försöka sno Adrik ifrån mig. Jag hoppades att det skulle bli en läxa för honom. Fast idag är det en ny dag, fullt med nya möjligheter...

Adrik

Just nu sitter jag på film-maratonet. Det är väldigt kul att få slappna av och hänga lite med kompisar på ett ställe som hon inte känner till. Det jag menar är att hon knappast har tagit reda på mina vänners adresser. Möjligtvis Luthors adress då eftersom han är min närmsta vän. På tal om Luthor har han inte varit särskilt närvarande på hela kvällen. Varje gång man säger något till honom så får man bara ett Mmmm tillbaka. Han är väl fokuserad på filmen. Då slog det mig. Eller tänk om han är fokuserad på något utanför filmen. Jag låtsades gäspa samtidigt som jag försiktigt flyttade närmare fönstret. Det jag såg gjorde mig osäker. Det såg ut som en svart silurett vid busken. Men jag var som sagt inte säker. Jag drog mig bort från fönstret igen och hoppades innerligt att jag hade sett fel. Jag visste nämligen att om jag sett rätt var jag inte säker någonstans.

Hazel

Jag vaknade tidigt den morgonen. Det berodde nog på att jag ville träffa henne så tidigt som möjligt men jag skulle ju inte få träffa henne tidigare för det. Det skulle ju bara ta längre tid innan jag fick träffa henne. Den tanken fick mig att lägga mig ner igen i sängen och försöka somna om igen men det gick ju givetvis inte. Jag suckade tyst för mig själv och gick in i köket för att ta lite frukost. Mamma och pappa var såklart inte vakna än. Jaja, jag fick väl fixa frukosten själv. Åh herregud, tänkte jag när jag såg att det bara fanns en gammal müsli där bäst föredatumet hade gått ut får minst en månad sedan. Äh, jag fick väl strunta i fukosten i dag. Jag gick upp till mitt rum och klädde på mig samtidigt som jag tänkte på vad Adrik skulle tänka om han fick reda på att jag samarbetade med Earlyn, eller iallafall var på väg att göra det. Han skulle ju kunna tro att jag hade sjunkigt så lågt bara för att han hade varit lite elak mot mig något enstaka gång. Men om han trodde det så trodde han så otroligt fel. Men han fick ju tro vad han ville, det spelade ju ändå ingen roll.
Jag hörde hur någon gick i köket och prasslade med någonting. Det visade sig vara Lara. Hon ropade mitt namn och jag gick till köket.
-Finns det inget annat att äta än den här müslin, frågade hon.
-Ser det ut som det, eller? svarade jag kaxigt.
-Nej, jag får väl äta den då, sa hon så tyst att jag nästan inte hörde det.
Jag spydde inombords.
Jag märkte att jag faktiskt var klar så jag sa till Lara att hon skulle säga till mamma och pappa att jag hade gått till skolan.

Skoldagen gick väldigt snabbt och inget intressant hände utom att Adrik och Luthor satt med den där nya tjejen, Sindy eller något sådant och Alexis. Och det var ju inte så särskilt intressant. När dagen var över gick jag direkt till operan. Earlyn hade inte kommit dit än. Men efter ett litet tag så såg jag henne komma med en förvirrad blick. När hon hade kommit närmare så mumlade hon en hälsning och jag svarade. -Ja, du ville prata...? sa hon väldigt trevande.
- Uhmm, svarade jag oväntat osäkert.
- Jo, känner du Adrik? Ganska lång kille, brunt rufsigt hår? fortsatte jag.
Det var en väldigt onödig fråga med tanke på att jag visste vad hon tänkte Min älskade Adrik! Vad vill hon honom!?
Hon pillade fånigt på sina glasögon.
-Jaa, vi är väl bekanta...
Löjligt svar tänkte jag.
-Eller vi är faktiskt ihop.
Nu börjar det likna något tänkte jag även omjag trodde att hon skulle svara mer Vi har varit gifta sedan länge!
- Jaha, så det är på det viset. Jag är inte kär i Adrik , eller nått, om du tror det! log jag.
- Okej men varför är du här då? Varför ville du möta mig? undrade hon.
-Öhh, vi tar det en annan gång. Jag måste gå nu! sa jag hastigt.
-Okej... var det sista jag hörde från henne innan jag halvsprang därifrån.
Skit, varför måste allt bli så himla klyddigt!!?
Hon är så j***** dryg!!!
Jag hade nämligen kommit på att Lara var ENSAM hemma...

Luthor

Jag tycker att det var synd att Sindy inte kom. Det var mycket roligare om man var flera, men inte för många utan bara dem som man tyckte om. Adrik skulle t. ex aldrig vilja att Hazel skulle vara med på en marathon filmkväll där han var med. Även om filmen är bra så saknar jag Sindy. även om vi kommer att träffas i skolan på måndag igen så hade jag tyckt att det skulle vara kul att tillbringa en kväll med henne för att lära känna henne bättre. Och så älskar jag Sagan om ringen så jag ska inte klaga, även om jag ibland tröttnar på att Alexis och Adrik hela tiden pausar för att diskutera det senaste scenen eller hur snygg Legolas var i Alexis fall. Men det var svårt att inte titta ner genom fönstret ständigt och kolla om hon var kvar där nere. Hon kunde verkligen inte hitta på något annat att göra, undrar typ inte hennes föräldrar vad hon håller på med varje dag eller är de också sådana helt knäppa typer som tycker att när man följer efter en kille med kikare hela tiden är helt normalt. Men tänk om Sindy hade sett henne, då vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Man kan ju inte bara svara som om det vore helt normalt, det är bara en tjej som förföljer Adrik vart han än går och har huggt av mitt finger, men du behöver inte bry dig om det, nej då. Det där lät bara så fel. Hon kommer att tycka att vi är helt galna då, så jag hoppas verkligen att Sindy eller någon annan inte har sett henne. Adrik verkar inte ha märkt henne än, han sitter ju ganska långt borta ifrån fönstret och pratar ständigt om filmen med Alexis och de andra. Jag vill inte påminna honom om det, han förtjänar en kväll där han bara kan ha kul. Kul som om ingenting har hänt och allt är precis som vanligt. Jag undrar när jag kommer att ha så kul igen.

Sindy

När Alexis hade sagt att hon skulle ha en marathon filmkväll tyckte jag att det skulle bli kul, när hon sa att filmen skulle vara Sagan om ringen sjöng det inom mig. Jippie, Sagan om ringen. Jag älskade Sagan om ringen. Det skulle också bli kul att umgås med kompisar för en gångs skull. Jag skulle känna mig normal. Det skulle säkert bli en massa tjat om hur snygg Legolas var, ja som det brukade vara. Men det var skönt att ha det normalt. Och att komma bort från faster Emelie. Jag kände likadant när jag nu några timmar senare kunde se Alexis hus. Men plötsligt stelnade jag till. Det var hon, hon, varför just hon. Bakom hennes glasögon kunde jag se hennes ögon som intensivt stirrade in mot fönstret där jag redan såg hela gänget sitta och vänta på någon, på mig. Hennes mörkblonda hår hängde utsläppt, ungefär lika långt ner som hennes kikare som hängde runt hennes hals. Hon lyfte kikaren till glasögonen för att se rummet och personerna bättre. Jag stod som paralyserad och bara stirrade på henne. Jag fick medvetandet tillbaka och bestämde mig för vad jag skulle göra. Hon hade inte sett mig än så jag vände mig om och sprang iväg. Jag ringde Alexis och sa att jag inte kunde komma, hon lät väldigt förvånad och ännu mer när jag sa att jag skulle tillbringa lite tid med min faster. Innan hon hann börja fråga ut mig sa jag åt henne att hälsa de andra och ha det kul, och klickade sedan bort henne och stängde av mobilen. Faster Emelie var bättre än henne (vilket inte hände så ofta,) och jag kände igen den där kikaren. Jag som trodde det var över nu, men så mycket kan man inte hoppas på. Jag ville bort från henne, långt långt bort...

Adrik

Idag pratade jag med den där Sindy. Hon verkar ganska schyst men det är väll svårt att säga eftersom hon bara gått här ungefär en vecka. Hur som helst så verkar hon ha fattat att jag är orolig. För efter att hon suttit och ätit med oss så gick hon fram till mig och frågade om det var något fel. Jag svarade givetvis nej eftersom det räcker med Luthor vet om det. Jag tror inte att hon trodde mig riktigt, men vad gör man? Hur som helst så har jag värre saker att oroa mig för. Igår såg jag Hazel stå och prata med den där stalkern. Tänk om de planerar något. Tänk om Hazel verkligen har sjunkit så lågt som till att konspirera med stalkern bara för att vara jobbig mot mig. Jag skakade på huvudet. Nej, Hazel var störig men ändå mycket bättre än den där stalkern. Hoppas jag...

Earlyn

Okej, först undrade jag vem hon var och vad hon ville. Hon vekade lite mysko men ändå ganska okej. Jag gick dit iallafall, trots att det tog imot. Det var bara några dagar sedan jag hade stått där ensam med tårar i ögonen. Men jag gick dit åtminstone, men började nästan gråta. Jag kände mig ganska osynlig jag gick förbi alla, alla tittade rakt förbi mig. Varför var jag så ful? Så tråkig, så ointressant. När jag kom dit stod redan flickan Hazel där. Jag mumlade en hälsning, hon svarade. Dock lite snabbare och rakt än vad jag hade väntat mig. "Ja, du ville prata...?" sade jag trevande. Varför ville hon prata med mig? "Uhmm", svarade hon. Jag trodde först att hon skulle hålla på att stamma sådär igenom hela samtalet, men hon började prata. "Jo, Känner du Adrik? Ganska lång kille, brunt rufsigt hår?" Det tog mig någon sekund att förstå vem hon pratade om. Min Adrik, min Adrik. Vad skulle jag svara. Nervöst pillade jag på mina glasögon. "Jaa, vi är väl bekanta..." Hon kanske vill åt min Adrik, skada honom. Eller hon rentav försökte sno honom ifrån mig? "Eller, vi är faktiskt ihop." Jag blev förvånad i vilken hastighet orden kom ur min mun. Men vadå, det var ju sant! Det gällade att få henne att första att han redan hade gett sitt liv och själ till mig. Hazelflickan, blev tyst och granskade mig. Med förvånansvärt lugna ögon. "Jaha, så det är på det viset" hon klämde fram ett leende. Hon sade sedan snabbt: "Jag är inte kär i Adrik, eller nått, om du tror det!" Jag rynkade på ögonbrynen. "Okej, men varför är du här?" sade jag med inte alltför trevlig röst. "Varför ville du möta mig?" Jag granskade nu henne med samma iskalla blick som hon hade granskat mig. Hazel såg plötsligt ut som om hon kom på något. "Öhh, vi tar det en annan gång", sade hon sedan blixtsnabbt. "Jag måste gå nu!" "Okej..." Hon gick med snabba steg iväg, och jag skulle hört vad hon tänke; Skit, varför ska allting bli så himla klyddigt?!

Luthor

Det var dags för lunch och jag, Adrik och några andra gick iväg till matsalen när Alexis vände om och gick iväg igen. När hon kom tillbaka hade hon med sig den nya tjejen Sindy. "Så, hur trivs du här då? frågade jag Sindy för att få in henne i samtalet så att hon slapp vara utanför eftersom att hon var ny. "Jag trivs bra här, det är en fin skola", svara Sindy och jag höll med, det hade jag också tyckt första gången jag kom hit. "Ja, det var ju tur det," sa Adrik och log lite nervöst Även om den där tjejen som följde efter Adrik hade legat ganska lågt på sistonde så var Adrik ständig nervös. Jag förstod honom. Hans... kompis hade just fått ett finger avhugget så det var väl normalt att han var orolig, det brukar man väl vara över sina kompisar? För det var väl det der var. bara kompisar. Ibland känner jag att jag vill vara bågot mera än en kompis, Adrik har många kompisar och jag är bara en av dem. Fast han för det mesta brukar vara med mig och inte någon annan. Jag rycktes ut ur mina tankar av att jag såg Hazel snegla lite åt mitt en bit bort. Jag kom ihåg att Adrik och Hazel hade bråkat förut så jag antog att hon kollade lite surt på Adrik och inte på mig, Adrik satt ju brevid. Fast Hazels blick var inte direkt sur tan mer... normal. Det är ganska svårt att hitta ett ord som beskrev det så jagh bestämnde mig för att kalla den normal. Ibland kunde Hazel vara så jobbig, vad hade hon emot Adrik? han hade ju bara råkat stöta till henne med ryggsäcken, och det såg inte heller ut att göra särskilt ont heller jag hade bara suttit och läst i min bok och väntat på att de skulle bråka färdigt, det fanns inte så mycket jag kunde göra åt det, dessutom så bråkade Adrik ofta med Hazel så det var inget speciellt med ett till. Det negativa var att Adrik var på ganska dåligt humör resten av dagen. Men då var han inte hela tiden så orolig så egentligen har jag något att tacka Hazel för.

Sindy

Jag var på väg till matsalen då en blond tjej som jag sett i min klass kom fram till mig och började prata. "Hej, jag undrar om du vill sitta med mig och mina kompisar idag. Du är ju ny i klassen och jag tänkte att du kanske ville ha någon att sitta med, jag minns hur det var för mig att börja i en ny klass så jag tänkte varför inte fråga." Hon tog en kort paus innan hon fortsatte. "Och det är okej för de andra det lovar jag, de är schysta." Hon tog en paus igen, "Du måste såklart inte om du inte vill..." la hon till när jag inte svarade direkt. "Jo jo, tack så mycket" sa jag, hon hade pratat så fort att jag knappt hunnit med. Och så fortsatte det tills vi kom till matsalen, jag snappade upp att hon hette Alexis, men så mycket mer hörde jag inte. I matsalen visade hon mig till ett bord som några redan satt vid. Vi satte oss ner. Alexis började snabbt presentera mig för alla runt bordet, två av de kände jag igen från klassen. De hette Adrik och Luthor och hade suttit bredvid varandra i de flesta klassrummen. Jag började sträcka fram handen för att hälsa på den första (Luthor) som var av medellängd och hade ljust hår. Men jag drog snabbt tillbaka den när jag såg att hans högra hand var gipsad. Jag kanske skulle hälsa med vänsterhanden istället, men det kanske skulle se fel ut, de fick inte ana oråd på något sätt. Till slut bestämde jag mig för att det bara räckte med en nick och ett leende. Jag hälsade även på Adrik och de andra på samma vis. Adrik hade brunt rufsigt hår, och alla andra såg rätt normala ut. De såg inte överlyckliga ut men inte precis sura heller. De gav mig iallafall ett leende och det uppskattade jag. "Så hur trivs du här då?" Rösten hade kommit från Luthor och jag svarade honom med ett leende innan jag började prata, "jag trivs bra här, det är en fin skola." "Ja, det var ju tur det" sa Adrik med ett osäkert leende. Resten av dagen var jag med det gänget, som hade en bra stämning. Fast det var inte så konstigt eftersom Alexis alltid höll igång med något nytt samtalsämne. Men ibland när jag tittade på Adrik verkade det var något med honom, han verkade nervös och tittade sig omkring som någon följde efter honom hela tiden, och jag hade ingen aning om vad det var, jag stod inte ut med hemligheter. Men en sak var säker, jag skulle ta reda på det.

Hazel

-Vad är det för fel på dig ditt j***** pucko!!! skrek jag samtidigt som jag knuffade till honom. -Ska du säga! vrålade han tillbaka. Han hade nämligen puttat till mig med flit när han tog ut sin ryggsäck ur sitt skåp. Men han är ju min värsta ovän så han kunde väl inte hålla sig. Den idioten. -Hazel, jag vill verkligen inte bråka med dig. Sa han så att det nästan lät som om jag vore en liten unge som inte förstod någonting. Han fortsatte: -Jag försökte bara ta ut min ryggsäck. -Ha! Och det ska jag tro på, sa jag. Han tittade på mig i några sekunder och sedan sa han överdrivet lugnt: -Ja, det ska du. Sedan gick han iväg med Luthor. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Luthor. Hade han suttit där hela tiden? Hade jag skämt ut mig mitt framför ansiktet på honom? Nej, han satt ju med näsan i en bok. Han kunde inte ha sett någonting och han satt ju en liten bit bort. Sedan gick han bort med Adrik, eller ska jag kalla honom den töntiga idioten Adrik? Om han bara visste hur mycke han skulle ångra att han hade varit så elak mot mig i alla dessa år, om han bara visste... För nästa kväll skulle jag träffa henne utanför operan. Hon kunde säkert hjälpa mig utan att hon skulle ha en enda aning om vad hon gjorde mot sin "älskade"...

Adrik

Vad är det för fel på dig, vrålade hon samtidigt som hon puttade till mig. Ska du säga skrek jag tillbaka. Det var jag och min värsta ovän Hazel som bråkade som vanligt. Hon trodde att jag hade puttat till henne med flit när jag skulle ta ut min ryggsäck från skåpet. Lyssna här Hazel, sa jag och försökte att låta lugn. Jag vill inte bråka med dig. Jag försökte bara ta ut min ryggsäck. Och det ska jag tro på, sa Hazel retfullt. Jag tittade på henne några sekunder och svarade sedan bestämt: ja, det ska du. Hon verkade både överaskad och irriterad över att jag svarat så lugnt. Hon hade nog hoppats på att jag skulle fortsätta skrika. Jag tog tillfälet i akt och gick därifrån. Bakom mig hörde jag Luthor resa sig upp och börja gå efter mig. Jag kommer aldrig att bli vän med den där Hazel, tänkte jag för mig själv. Då visste jag inte att Hazel skulle ha en betydande roll i mitt liv senare.

Earlyn

Fråga mig inte hur jag gjorde det. Det gick så snabbt, och jag vill inte tänka igenom det en gång till. Det var synd om honom, men det var nödvändigt. Mycket nödvändigt. Han förtjänar det, han som försökte hindra min Adrik från att träffa mig. En sådan djävul. Jag högg av hans finger för Adrik. För min Adrik. Han kanske inte vet varför jag just högg av hans högra ringfinger? Det var för att om man räknar från höger så är det fingret det andra. Liksom Venus är den andra planeten från solen. Planeten kallades så av romarna och är även namnet på deras kärleksgudinna. Jag gav ju fingret till Adrik, för att visa min kärlek till honom. Jag tror han förstod det och uppskattade min kulturella handling. Han är min, bara min.

Luthor

Jag minns faktiskt inte särskilt mycket av händelsen. Kanske är för att jag är i något chocktillstånd, jag har faktiskt bara niofingrar. Ju mera jag tänker på det desto konstigare känns det. Nio fingrar, nio fingrar, jag har bara nio fingrar. Det känns faktiskt ganska deprimerande. Jag hade bara gått till affären för att köpa choklad och lite andra saker då hon hade kommit framför mig. Hon hade skällt på mig och sagt massa saker om att jag "hindrade Adriks kärlek till henne för att komma ut". Känns minns jag inte så mycket mera. Det senaste jag kom ihåg var att jag låg på sjukhuset med ett bandage runt min högra hand. Vilken tur att det iallafall var på högerhanden, jag kunde fortfarande skriva och rita som vanligt. Tur i oturen, kanske man kan säga. Annars har jag kommit bra undan med bara några skrapsår och blåmärken. Plötsligt kändes hela den här stalker grejen helt annorlunda. Hon földe inte bara efter Adrik utan hon attackerade hans vänner också! Jag kom tillbaka till skolan efter tre dagar med ett bandage runt högerhand. Allting kändes nästan precis som vanligt där, bara det att jag saknade ett finger. Adrik hade såklart hälsat på mig de gångerna jag hade varit hemma pågrund av mittt finger. Han var såklart orolig för mig. Adrik brukade alltid oroa sig väldigt mycket för sina kompisar. Även om jag bara hade skrapat knät när vi åkte skateboard. Det var ganska sött egentligen men jag var ju inte dödligt sårad precis. "Vad skönt det är att du är tillbaka i skolan igen", säger Adrik och ler, "Alla har undrat var du var, jag blev tvungen att ta till en vitlögn och söga att du var kräksjuk". Jag ler mot Adrik som pratar på som vanligt. För en gångs skull så pratar han inte om stalkern, eller på sätt och vis gör han väl det men han pratar ju om min skada och inta var hon är. Även om jag bara har niofingrar så har jag fått tillbaka Adrik lite. Och nio är ett bra tal, mitt turtal. Jag nickar lite till Adrik som fortsätter prata om vad som har hänt i skolan medan jag var borta och lite andra saker också. "...Och då var Hazel så jobbig och sa...", fortsatte Adrik med en disskussion om hur jobbig hans ärkefiende Hazel var. Då märkte jag hur Hazel stog en bit bort och kollade på oss. "Ähmn, det verkar som om Hazel kollar på oss," sa jag lite tyst till Adrik. Adrik kollar runt och märker henne också. "Vad konstigt, tänk om hon också är en stalker", säger han lite skämtsamt. "Aldrig! Hon hatar dig!", svarar jag och ler. Då märker vi att lektionen har börjat och vi får jogga iväg. Fy, vad konstigt det känns att jogga utan ett finger. Jaja, jag vänjer mig nog. Kanske. Jag tar nog med Adrik nästa gång jag går till affären, Jag behöver redan köpa mera choklad.

Sindy

Det var helg, jag halvlåg i min säng och pluggade inför matte provet. När jag såg att klockan var halv elva och jag inte orkade mer matte, gick jag upp ur sängen till badrummet och började klä på mig. Jag kammade mitt halvlånga bruna hår, som var en nyans mörkare än mina chokladbruna ögon. Efter det tog jag på mig ett enkelt svart linne och mitt mjukaste par mjukisbyxor. Jag borstade tänderna och gick till köket. Jag började bre en limpa när min mamma kom in i rummet. "Sindy, din pappa är som du vet iväg med sitt jobb..." Så klart jag visste det, han hade inte varit hemma på två år, men det sa jag inte. "Ja." "Och jag måste iväg i en vecka så du får klara dig ensam, men du får förstås ringa faster Emelie om du vill." Jag rös till när jag tänkte på Emelie, det var inget fel på henne men hon förstörde alltid något när hon var här, som när hon krympte min älsklingströja i tvätten. Sedan kom jag på vad mamma faktiskt sagt. "Du lovade, du lovade att du inte skulle lämna mig igen," hon skruvade nervöst på sig, men jag fortsatte, "ni har alltid lämnat mig ensam med någon som faster Emelie, när pappa åkte bort lovade ni att allting skulle ordna sig, att vi skulle vara tillsammans igen." Jag förstod att jag skrikit det sista när jag såg mammas chockade min, det var inte jag som brukade få högljudda utbrott, men jag var verkligen upprörd. Jag sänkte orden till en viskning och fortsatte. "Men ni ljög, det gjorde ni alltid." Sedan gick jag till mitt rum och smällde igen dörren.

Hazel

Där står de och pratar med varandra utanför deras klassrum. Jag noterade att de snygga hade ett bandage runt sin högra hand. Han hade säkert stukat den eller något sådant.
Jag står utanför mitt klassrum-som ligger precis brevid deras-och kommer på mig själv med att glo på de. Mest på Luthor.
Deras lärare går förbi mig och ser tydligen att jag tittar på de. Han fnissar och mummlar för sig själv: -Ungdomlig kärlek! Så underbart!
-Meh, vad menar du!? sa jag.
-Jag såg hur du tittade på dem, viskade han och gick iväg
Jag hörde några röster bakom mig som sa: Hahaha! Så dissad du blev där! Jag har aldirg sett dig så förvirrad och osäker, du som alltid ska vara så kaxig och självsäker.
Det var Althea, Candace, Biana och Adwen, mina bästa vänner som tetades med mig. Det brukar vara tvärtom så jag blev helt chockad, nästan iallafall. Som en ren reflex, för att inte hamna i underläge, så slängde jag ur mig det första jag kom på.
-Vad gör ni här!?
-Lektionen tog precis slut och med tanke på att vi går i samma klass så tog den lektionen slut för dig också, sa Biana som om jag vore helknäpp. Vilket jag inte är.
Jag blev sur för att jag var pinsamt underlägsen i diskussionen så jag slängde surt med håret och vände på klacken samtidigt som jag hörde dem skratta.
Det var då jag såg hon som skulle förändra mitt liv för alltid för första gången. Jag såg henne genom fönstret. Kikaren gungade fram och tillbaka runt halsen.

Adrik

Jag sitter som vanligt på mitt rum med andan i halsen och tittar ut genom fönstret för att kunna se om hon kommer. Men för ovanlighetens skull har hon inte varigt här på hela dagen. Hon kanske har tröttnat? Ja, så måste det vara! Efter att jag inte gick på operan så har hon förstått att jag inte gillar henne. Då ringde det på dörren. Så var det med den förhoppningen, tänkte jag. Jag sprang över till min pappas arbetsrum. Från ett fönster där kan man se ytterdörren. Jag kikade ut genom fönstret för att till min förvåning upptäcka att det inte var hon utan en budbärare av något slag. Jag pustade av lättnad och började gå mot dörren. Budbäraren ringde på kockan en gång till. Jag kommer, ropade jag. När jag öppnade dörren bugade budäraren djupt och räckte fram ett paket. Jag såg genast att det var adreserat till mig. Budbäraren bugade igen och backade sedan snabbt därifrån. Jag gick in och stängde dörren efter mig. Jag satte mig vid skrivbordet och öppnade paketet. Det som låg däri gjorde mig yr av skräck och jag blev tvungen att ta tag i bordet för att inte trilla av stolen. I paketet låg ett avhugget, blodigt finger. Precis under nageln på det fanns en liten svart prick. Det var ett födelsemärke. Luthors födelsemärke.

Earlyn

Jag hade skuttat dit med en glad min och ett leende på mina läppar. Jag hade först bara trott att han var försenad, men det var ingen fara. Vi kunde hitta på något annat istället, som att gå på café. Trots att biljetterna hade kostat en del. Sen hade jag trott att han hade tagit fel datum eller dag på brevet. Jag började bli orolig om något hade hänt, eller vad som stog fel till. Varför kom han inte?!

Nu hade jag stått där i närmre en timme, det började bli kallt och tårarna som rann nerför mitt ansikte började ta slut. Var är du Adrik? Varför kommer du inte? Tårarna hade nästan frusit på kinderna när jag gav upp. Adrik älskar inte mig. Men varför kändes det som om mitt liv var förstört? Men jag vet vem som hade hindrat honom, och inte skulle han komma undan ostraffat...

Luthor

När det kommer en ny person i klassen så brukar nästan alla bli väldigt nyfikna på denna nya person och han eller henne står i centrum i typ en vecka eller så. Men efter ett tag så har alla vant sig med den nya och inget mer med det. Jag började själv i en ny klass och det var pirrigt och nervöst, men tjejen där framme såg väldigt lugn ut. Jag hatar att börja i en ny klass, man känner ingen och har inga direkta vänner. Men med den här klassen var det annorlunda. Adrik fanns ju här och han hade välkomnat mig med detsamma och allt var plötsligt mycket bra då och jag saknade inte den förra skolan ett dugg. Hoppas att den nya tjejen också kommer att tyvka så efter att tag. Jag lyssnade med ett halvt öra när läraren presenterade henne, hon hette alltså Sindy. Hon var ganska söt och många av de andra killarna i klassen hade pratat ganska mycket om henne på rasten efter det. Men jag brydde mig inte. Adrik var den enda jag behövde i mitt liv.

Adrik

Idag kom det en ny tjej till skolan. Ganska ointresant egentligen eftersom jag har mina egna problem att tänka på. Samtidigt kan jag inte sluta tänka på det. Hon kändes bekant på något sätt. Då slog det mig hon är väldikt lik den där som förföljer mig. Eller är det bara jag som är paranoid? Men tänk om jag verkligen har rätt. Jag försökte att glömma det men tanken etsade sig fast i huvudet. Tänk om det är hon.

Sindy

Jag tog ett djupt andetag och gick in i klassrummet. En lång gråhårig lärare som tidigare presenterat sig som Adelaide Davies gav mig ett leende och började sedan med en tydlig röst att presentera mig för klassen, "Det här är Sindy Evans den nya eleven jag berättade om för er, har du något du vill säga till klassen Sindy?" Jag betraktade klassen några sekunder, vissa såg lite nyfikna ut men de flesta verkade inte ens märkt att jag hade kommit. "Nej tack", svarade jag. Hon gav mig ett varmt leende och visade mig var det fanns en ledig plats. Jag satte mig ner på den hårda trästolen och började lyssna på Adelaides lilla introduktionstal som skulle vara i fem minuter men som sammanlagt blev trettiofem minuter, då en lärare i tjugoårsåldern kom in och avbröt henne, och tur var det. Resten av dagen flög förbi, det viskades och skickades lappar och jag lärde känna skolan och klassrummen, mest på egen hand. Några elever från elevrådet kom och välkomnade mig till skolan men mer var det inte med det. När jag några timmar senare satt i vardagsrummet och tittade på tv i min fåniga JAG ÄLSKAR SPINDELMANNEN t-shirt och ett par blåa mysiga pyjamasbyxor hade jag ingen aning om vad som skulle hända följande dag, men det behövde jag inte bekymra mig om nu. Det var imorgon, en dag i taget, en dag i taget.

Adrik

Vad är det här för en psykopat, tänker jag samtidigt som jag sätter mig ner på min säng. I mina darrande händer håller jag brevet som jag nyss hämtade från brevlådan. Jag förstår det inte. Varför mig. Jag tittar på det igen mest för att försöka smälta det jag precis läste. Kära Adrik! Jag förstår att det kommer som en chock att jag helt plötsligt skriver till dig så här. Samtidigt vet jag också att du har väntat på det ända sedan jag pratade med dig första gången. Hur som helst så har jag tänkt på en sak. Eftersom vi är själsfränder så borde vi gilla ungefär samma saker, eller hur. Därför bjuder jag dig nu till operan, den döende svanen. Jag väntar på dig utanför. Tid och adress står här bredvid. Vi ses där min älskade. Jag tittade upp igen och nu var mina ögon fyllda med tårar. Varför just mig...

Earlyn

Jag förseglade brevet, och skrev på framsidan. Till Adrik. Jag hade ägnat hela morgonen åt att skriva ett brev till honom och hade faktiskt blivit riktigt nöjd med vad jag hade fått fram. Det var ju inget sådand fånigt brev där man bara skriver att man älskar en, utan jag hade fått fram mina känslor till det yttersta. Jag är säker på att Adrik förstår mig så fort han läser brevet, och alla känslor som fanns i det. Och jag skrev ju inte mitt namn heller, det skulle förstöra allting. Jag tror nästan att han förstår mina känslor för honom, vi är trots allt själsfränder och gjorda för varandra. När Gudarna skapade oss, måste deras tanke varit att vi skulle bli förenade. Inte? Jag gick ut ur mitt hus, som bara låg tre kvarter bort från Adriks, och började gå mot hans hus. Vandringen kändes som vanligt kort, för att jag kanske skulle se honom gjorde tillochmed de bussresorna jag vakade över honom korta. Jag såg nu hans hus, och brevlådan. Jag gick fram till den skrikigt gröna brevlådan och innan jag lade i brevet kysste jag det försiktigt. Lycka till Adrik.

Luthor

Ingenting har blivit bättre. Allting är precis lika onormalt somförut och Adrik oroar sig bara för den där stalkern.
"Luthor, vad ska jag göra?".
Nu började han igen, han verkar inte något annat i huvudet änn henne. Jag fär visst inte plats längre.
"Inte vet jag, vänta tills hon lägger av, hon kan ju hålla på förevigt.", svarar jag lite buttert och dricker lite av min fanta. Det är onsdag och solen skiner, Adrik och jag sitter på det gamla vanliga cafét där Adrik först mötte henne. Just den dagen hade jag vait sjuk så jag var inte här, fy vad olägligt. Här brukar han och jag alltid sitta innan vi tar bussen, tre gånger i veckan gör vi det och jag tycker det är ett av det trevligaste sätten att vänta på bussen på. Men nu för tiden är det hela tiden samma samtalsämne även om jag försöker byta ibland utan effekt.
"Men hur långt tid tar det?! Det här är faltiskt inte särsilt kul att bli bevakad med kikare."
Jag svarar inte utan dricker upp och ställer mig upp. Vår buss går om några minuter så det var bäst att vi gick till busstationen nu. Adrik som också märkte hur mycket klockan var ställde sig också upp och han började gå. Jag gick lite långsmat efter. Jag märkte hur hon stod där en bit bort som om hon trodde att hon inte syntes med sin kikare runt halsen. Jag vände mig mot henne och gav henne blick som menade "Lägg av för tusan och lämna mig och Adrik ifred, jag hatar dig!" Sen snabbade jag på stegen så att jag kom jämsides med Adrik igen.

Hazel

-Men herregud! Vadådå, de e väl inget att hetsa upp sig över?! So what, liksom!!!, skrek jag och slängde med mitt långa blonda hår. -Men, men du är ju faktiskt tillräckligt gammal för att förstå hur viktigt det här är Hazel.., pep hon fram.
Jag orkade inte tjata med henne nu så jag gick upp på mitt rum och slog på den bärbara datorn.
Jag kollade mailen och såg att jag hade fått ett mail från biblioteket om någon slags försenad bok. Det måste ha med Lara, min 12-åriga lillasyster, att göra. Hon är nämligen en riktig bokmal. -Lara, du har fått något mail om försenade böcker!
-Ja syster jag ska lämna dem inom kort, sa hon.
Det är väldigt konstigt men jag har haft min syster i tolv år nu men jag har aldrig riktigt lärt känna henne. Hon döljer liksom någonting. Jag undrar om hon någonsin kommer att få en pojkvän?
Efter en stunds facebookande så slog tanken mig: varför sitter jag här och smälter framför datorn när jag kan göra så mycket annat? Något svar på den frågan fick jag aldrig så jag fortsatte att sitta och göra ingenting framför datorn.

Adrik

Det har varit någonting konstigt med Luthor på sistone. Visst att han förmodligen är orolig för mig, det är ju förståeligt eftersom jag också har betett mig lite udda. Men det är något annat också. Istället för att försöka hjälpa mig så håller han på och klaga på den där tjejen och hur hon beter sig. Det är ganska irriterande eftersom jag behöver hans hjälp och inte hans åsikt över hur jobbig hon är. Jag vill hur som helst inte förstöra vår vänskap så det är bäst att jag håller tyst. Hoppas i alla fall att han skärper till sig. Jag behöver dig Luthor, ditt gamla jag.

Luthor

Adrik och jag är bästa vänner. Det är väldigt skönt att vara med honom och jag tycker om att vara med Adrik mer än med någon annan. Så har det alltid varit. Men nu verkar det ha blivit annorlunda. Det är den där tjejens fel. Adrik har inte riktigt sig själv sedan han treäffade henne och nu finns hon överallt. det skulle inte förväna mig om det egentligen är Adriks flickvän. Han är ju så populär, för populär egentligen. Adrik pratar väldigt mycket om den här tjejen, jag börjar faktiskt bli lite orolig för honom. Han borde slappna av lite och tänka på något annat. Jag hatar henne verkligen. Även om det säkert är Adriks flickvän. Jag vill vara med Adrik själv, utan att hon smyger runt i buskarna och bevakar allt vi gör. Ända sedan vi började sexan så har jag kunnat vara med honom själv, det borde fortsätta så. Jag borde egentligen inte bry mig. Adrik får vara med de han vill. För vi är bara kompisar. Men jag skulle ändå vilja ha tillbaka den gamle Adrik. Den Adrik utan den där tjejen.

Earlyn

Jag står vid lycktstolpen, min kikare hängde dinglande runt min nacke. Han stod inne i sitt rum, det var starkt upplyst där inne och jag kan se honom gå runt därinne. Han verkade desperat, frustrerad. Stackars pojke! Jag lyfte upp kikaren till ögonen, svårt att ha den utanpå glasögonen, och betrakade honom närmre. Han är där inne med någon annan. Bäst för den personen att den inte försökte komma imellan mig och Adrik. Jag försökte ställa in bättre skärpa på kikaren, så att jag kunde se vem det var. Det funkade. Där inne var en annan pojke, i hans ålder. De såg ut att vara i samma ålder, och vara goda vänner. Just det ja, hette han inte Luthor? Bara en vän, tur. Så fånig jag var! Såklart han inte var ihop med någon, det var ju vi som var skapta för varandra. Jag kollade på mitt armbandsur. 18:56. Ja, då var det väl mat snart. För Adrik. Javisst hade jag rätt, någon minut senare såg jag att de gick ner för att äta. Det var svårt att släppa min själsfrände med blicken, när han graciöst gick ut ur rummet. Min kikare föll ner på min tunna jacka, och jag märkte att jag hade stått här i nästan en timme. Men jag gör vad som helst för Adrik, det är jag som vakar över honom.

Med namnet så vackert att man nästan kan smaka på det. Adrik.

Adrik

Jag sitter på mitt rum och tittar ut genom fönstret. Jag är så rädd att hon ska komma inom synhåll men samtidigt kan jag inte låta bli att titta. De sista orden hon sa till mig ekar fortfarande i mitt huvud "vi ses snart igen Adrik, det vet jag". Sen dess har jag sett henne överallt, på cafet, utanför huset och på väg hem från skolan. Det känns omöjligt att komma undan. Och dessutom kan jag inte säga till mina föräldrar för de skulle inte förstå.
Mamma skulle bara säga att det inte fick komma ut eftersom det kunde "smutsa ner fars rykte". Pappa skulle bara säga att jag fick skylla mig själv som hänger med fel sorters människor på klubbarna som jag brukar gå till. Den enda jag kan berätta för är min bästa vänn Luthor. Men han vet inte heller vad jag ska göra. Det är ett rent helvete!!!

Earlyn

Han förstår inte. Jag sitter på ett café i centrum, klockan är straxt över fyra. Andledningen till att jag gick hit var för att Han var här, annars skulle jag aldrig gått till ett så här folkrikt ställe. Jag hade satt mig några bord ifrån honom, han fick ju faktiskt inte bli rädd. Jag betraktade hans vackra ansikte och ögon, som jag hade svårt att slita mig ifrån. Jag rätade till mina glasögon, nu kom hans beställning. Jag ägnade inte en sekund åt att kolla vad han hade beställt, det visste jag redan. Han går hit tre gånger i veckan, och med tanke på att det var onsdag idag så måste det vara en ostfaralla och ett glas fanta han hade beställt. Som vanligt. Snart var klockan tjugo över, så han var nog tvungen att gå snart. Hans buss gick 16:43, och sedan bytade han till nästan ca 17:03. Ungefär. Men var här han trivdes bäst, och vid den mörka ån, där jag hade tagit mod till mig och för första gången och pratat med honom. Han måste ha tyckte om mig, för att han fick väldigt bråttom att gå där ifrån. Tihi, kärlek vid första ögonkastet. Han var så vacker, jag förtjänade honom nästan inte. Mitt mörkblonda hår och glasögon, inte var jag ens hälften så snygg som han. Inget gick upp mot honom. Ingen.

Och han var ju kär i mig. Det var han tvungen att vara.

Adrik

Jag blundar och gnuggar mina svettiga händer mot varandra i ett patetiskt försök att lugna ner mig själv. En massa frågor snurrar runt i mitt huvud. Bara jag tänker tillbaka på händelsen så känns det som att hon står där bredvid mig. Det hade varit en vanlig fredag och jag var på väg till bussen som skulle föra mig hem. Jag gick lugnt framåt på grusvägen längs med den mörka ån när ett plötsligt "hej" fick mig att rycka till. Bredvid mig stod plötsligt en flicka med mörk-blont hår och glasögon. Hon såg ut att vara lite äldre än jag och bar ett svart linne och en röd Adidas-tröja, runt hennes hals dinglade en kikare retfullt fram och tillbaka. Det var någonting med henne som skrämde mig men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad.
"Hej!", sa jag och försökte låta så säker som möjligt samtidigt som jag fortsatte att gå för att komma därifrån så snabbt som möjligt. Kan du inte stanna och prata lite, sa hon plötsligt.
Orden träffade mig som ett hårt slag i ryggen. "Ursäkta vad sa du?" kved jag fram samtidigt som jag försökte komma på en trovärdig ursäkt för att gå därifrån. Jo, sa flickan och skruvade på sig, kan du inte stanna och prata lite? Eh... jag tror nog inte att jag kan det, sa jag försiktigt, jag har nämligen en buss att hinna med. Flickan fnittrade plötsligt till, det hon sa sedan fick det att svartna för mina ögon av skräck, din buss går ju inte föränn om 20 minuter. M...men hur vet du det frågade jag stammande, har du spionerat på mig? Nejdå, sa flickan lugnt, jag har vakat över dig. Jag vacklade till och snubblade över en sten. Flickan gick fram till mig, tog tag i mig och drog upp mig på fötter med förvånandsvärd styrka. Hennes händer var svettiga. Jag slog genast bort hennes hand och började springa därifrån. Bakom mig hörde jag henne ropa till mig, vi ses snart igen Adrik, det vet jag...